Blog

Kris är möjlighet

När Sverige hamnade i kris i början av 90-talet fanns det många som pratade om krisens möjligheter. I den vevan lanserades påståendet att kris och möjlighet är samma ord på kinesiska. Det var givetvis högoktanigt corporate bullshit och följaktligen var det länge sedan jag hörde någon påstå det. I tider där alarmism är mycket mer säljande än optimism så har satsen kris = möjlighet blivit lite bortglömd. Flyktingkrisen måste sluta med katastrof, Trumps presidentskap kommer att leda till kärnvapenkrig och sociala medier kommer att förstöra demokratin.

Visst finns det anledning att oroas. Men påståendet att kriser skapar möjligheter är fortfarande lika sant.  Det ser jag dagligen när jag besöker Grekland, Europas mest krisdrabbade land. Skuldkris, flyktingkris, nazister i parlamentet, maoister i regeringen… Kan det gå annat än åt helvete? Ja faktiskt. Här är några exempel, som jag studerade lite närmare när jag besökte Kreta förra veckan för att göra research för min bok:

Bryggeriet Cretan Brewery, som utan att låna en spänn på banken har inlett ett segertåg med gott iskallt fatöl på ön och befriat en stor del av alla barer och restauranger från storbryggeriernas blaskiga tyranni.

SAMSUNG CSC
Foto: John Göransson

Vinmakaren Manousaki’s, som visar att det går att göra viner i världsklass på en plats som tidigare mest producerat billiga bulkviner, som inte ens ansågs värda att tappa på flaska, än mindre att dricka ur glas med fot.

SAMSUNG CSC
Foto: John Göransson

Restausangen Salis, som visar att det går att laga gourmetmat av kretensiska råvaror och att det går att locka såväl lokalbefolkning som turister med innovativ matlagning, en spännande vinkällare och bra service.

SAMSUNG CSC
Foto: John Göransson

Baren Bohème, som inte bara har tagit till sig det allra bästa från den globala dryckeskonsten utan också skapar egna smaker av lokala råvor och exporterar trender och koncept till resten av världen.

SAMSUNG CSC
Foto: John Göransson

Hotellet Hanim Lounge & Studios, som tar upp kampen med Airbnb genom att erbjuda lyxiga rum till budgetpris och en service så personlig att det är som att bo hemma hos någon som man faktiskt vill vara gäst hos, samtidigt som man känner sig välkommen som gäst, inte bara en inkomstkälla.

hanim
Foto från hotellets hemsida

Hamburgerbaren Sam Burgers, som serverar de bästa hamburgarna jag har ätit någonstans och vars inredning är en replica av en amerikansk deli från 60-talet. Givietvis med en stor andel lokalproducerat.

dav
Foto: John Göransson

Det roliga med de här sex exemplen är att de alla drivs av eldsjälar med djupa lokala rötter. Turistindustrin växte länge med turistifierade koncept, ofta drivna av britter, tyskar och skandinaver. Drinkarna hette saker som  “Sex on the Beach” och “Orgasm”, det serverades Filet Mignon (nåja) med gräddig sås. Men nu är det bondsöner och -döttrar, hemvändande emigranter, kreativa studenter och andra som står för idéerna. Pengarna kommer från eget sparande, lån från släkt och vänner eller helt enkelt från intäkterna av den organiskt växande verksamheten. Börja i liten skala, investera allt i tillväxt. Bankerna lånar inte ut pengar.

Eftersom Grekland har valutarestriktioner sedan 2015 är det svårt att importera. Nödvändighetens dygd – att basera allt på lokala råvaror och göra det mesta själv, visar sig vara ett försäljningsargument. När väl turisterna har förstått att Kreta inte bara har vackert väder och fina stränder utan också frukt, grönsaker, fisk, ägg, ost, honung, kryddor, vatten, vin i absolut världsklass så kanske melanomjägarna byts mot hedonister, hipsters och andra som jagar upplevelser snarare än pigment.

För om Grekland inte förmår lyfta sig från sol- och badresmålsstadiet till något annat så kommer det att sluta illa. Många turistmål, som Mykonos och Santorini, är redan kraftigt överbefolkade och “mer av samma” fungerar inte längre. Landets intäkt per turist minskar, samtidigt som antalet turister ökar. Det är inte långt kvar nu innan ekvationen når break-even åt fel håll, så att varje turist kostar mer än hon tillför. För många enskilda, som drabbas av skyhöga hyror, trafikkaos och trängsel, har det redan hänt. Turismen har sänkt deras livskvalitet och försämrat deras ekonomi.

Mina hjältar Yannis, Rena, Alexandra, Mihalis, Dimitris, Afshin och de andra är givetvis glada att turisterna kommer. Men gemensamt för dem är att de har produkter och affärsmodeller som fungerar även utan turister. De flesta av dem har också fler än tio anställda, något som är mycket ovanligt i Grekland, som domineras av fåmansföretag och har skyhög arbetslöshet.

Att två av de här sex företagen drivs av kvinnor är rätt anmärkningsvärt. Vi talar om Grekland, landet där bara 20 procent av parlamentsledamöerna är kvinnor. De flesta av dem är unga. Alexandra Manousaki har lett familjens vingård sedan hon var 23. Dimistris, delägare i Bohème, fyllde 30 i förra veckan.

Struntar i politiken

En annan sak de har gemensamt är att de struntar i politiken. De har inga förhoppningar om att politikerna ska lösa några problem åt dem, tvärtom utgår de från att politikerna kommer att skapa problem för dem. Visst kan vinmakaren tycka att det är absurt att behöva betala alkoholskatt i två länder när hon exporterar vin inom EU. Visst kan krögaren tycka att det är stöld när staten lägger skatt på själva skatten. Men det är mer som dåligt väder. Man får fokusera på det som går att förändra. Om det leder till att en flaska grekiskt vin som säljs på systemet i Stockholm blir 30 spänn dyrare än en italiensk flaska så får man se till att vinet är så bra att det är värt 30 spänn mer. Visst kan de bli irriterade på att det går att vinna konkurrensfördelar genom att mygla och ta genvägar. Men mina hjältar ställer sig inte med plakat och skriker i egen sak, som så många andra näringsidkare i Grekland brukar göra. De vattnar i stället sina plantor och blir ännu bättre.

Mina hjältar har inte alltid fötts med två tomma händer. En av dem har en pappa i USA som är stenrik. En annan kommer från en av Kretas äldsta handelsfamiljer, En tredje äger flera restauranger och har ett framgångsrikt jordbruksföretag. Men det som gör dem till hjältar i mina ögon är att de inte satsar på “mer av samma” utan på vad en ny generation av greker och greklandsresenärer länge har saknat: kvaliteten, kreativiteten och nyfikenheten. Många av dem de anställer har fötts med två tomma händer. Kanske är det de och deras barn som blir nästa generation av grekiska företagare?

 

 

 

Din drottning är inte allas drottning

Min son Jonatan sjunger i en kör. Just nu repar de inför ett gig på Kungliga Musikaliska Akademien. Det är bara akademiens ledamöter och lite andra gäster som är inbjudna, så det är ingen idé att gå in på Tickster.

Eftersom jag är lite mer nyfiken än Jonatan så gick jag in på Akademiens hemsida och kollade ledamotsförteckningen. Detta är ett lätt redigerat transkipt från samtalet med Jonatan efteråt:

Jag: “Vet du vilka som är ledamöter i Musikaliska Akademien?”

Jonatan: “Ja, Victoria och drottningen tror jag. Och en massa tonsättare och musikprofessorer och så.”

Jag: “Ja, och Benny Andersson och Nina Stemme och Ann-Sofie von Otter och Göran Söllscher och Sven-David Sandström och några till. Den svenska musikeliten, skulle man kunna säga.”

Jonatan: “Mhmm”

Jag: “De har många utländska ledamöter också och då blir det riktigt intressant. Där hittade jag Arvo Pärt, Keith Jarrett, Yo Yo Ma och Jan Garbarek, bland annat.”

Jonatan: “Mhmm”

Jag: “Och en isländsk sångare. Björk Gudmundsdottír heter hon visst”

Jonatan: “Vafan!!! Ska jag sjunga för Björk!?!?

Jag: “Jag vet ju inte om hon kommer. Men hon är bjuden, eftersom alla ledamöter rimligen är inbjudna.”

Jonatan: “Häftigt ändå! Att hon är med på listan!”

Slut transkript

Lärdom ett: Det finns gratis guldkorn för kommunikatörer på Internet, även på Musikaliska Akademins hemsida. Rätt använda och med rätt timing kan de väcka starka känslor hos rätt publik. Fel använda så är det kanske ingen som bryr sig.

Med andra ord: Det är viktigare att fårstå sin publik än att förstå sig själv och sitt eget budskap när man ska kommunicera. “Vad vill vi berätta?” måste alltid ersättas med “Vad vill de veta?”

Lärdom två: Det finns drottningar och det finns drottingar. Jonatan har med de olika körer han har varit och är medlem i sjungit för Kungafamiljen, för Nobelpristagare, ministrar och andra “samhällets stöttepelare” i Sverige och utomlands. Han har sjungit med många inom den svenska konstmusikeliten (samt en och annan popstjärna). Men han har aldrig stått i kö eller betalat dyra pengar för att höra någon av dem sjunga. Jo, en: Björk.

Med andra ord:  Alla har inte samma preferenser. Det är uppenbart att hans körledare missade att ta med Björk i sitt “Motivation Speech”. Om jag inte hade varit så nyfiken hade Jonatan nog aldrig fått veta. I värsta fall hade han sjungit för Björk utan att veta att han hade gjort det. What a waste!

Jonatan har redan karvat en rejäl skiva ur studielånet för att köpa en ny kostym. Jag är säker på att han kommer att satsa allt för att hans andrabas ska klinga så vackert som möjligt i Stora Salen på Musikaliska 27 november. För Björk kanske är där för att lyssna på honom. Och om hon inte är det så kunde hon ha varit det. Då får han nöja sig med Drottnngen, Kronprinsessan och det vanliga gänget.

Jag kan bara hålla med honom Björk är tveklöst den ballaste ledamoten i Kungliga Musikaliska Akademien. Break a leg!

http://www.musikaliskaakademien.se/omakademien/organisation/ledamoter.39.html

 

I huvet på en gammal gubbe – sex år senare

bild3
På Medial 2011. Foto: Sandra Skiljo

En kund ville ha en pressbild på mig så jag började leta. Då stötte jag på detta gamla blogginlägg från 2011. Det var det första (och enda kanske) som jag gjorde när som delägare i Medial. Ett halvår senare var byrån såld och nedlagd.

Inlägget skrev jag för mer än sex år sedan, ändå känns det mesta av det så sant att jag med lätt hand kan citera mig själv. Kanske i synnerhet detta: “I vår bransch handlar kompetens i grunden inte om att behärska kanaler eller verktyg utan om att förstå hur människor kommunicerar med varandra och vad som formar människors omvärldsbild.”

Det enda i texten som inte gäller längre är att den där hemsidan jag knåpade ihop för 20 år sedan inte längre svävar runt i cyberrymden. Så någon öl på Landet blir det inte.

Här är hela texten, postad 18 april, 2011 på medialbloggen under rubriken “I huvet på en gammal gubbe”:
“Förra året fyllde jag 50. Samma år fyllde Medial 10. Nu tror ni säkert att det blev ett helsikes firande. Det blev det inte. Visst hade vi lite fest och visst avhölls ett eller annat minnestal. Men inga fyrverkerier, inga guldklockor och inga andra excesser.

Tio år med Medial har varit en resa, jag lovar. Då var vi tre glada grabbar som kastade loss från Den Stora Byrån på Strandvägen för att starta Den Lilla Byrån i Vasastan. I bagaget några kunder, en stor oljemålning och en rejäl baksmälla från det konstituerande mötet hos AK i Sandhamn.

När jag så 11 år senare, på uppmaning av vår yngsta medarbetare Sandra uppmanas att inleda denna blogg med några rader om mig själv och Medial så tänker jag att jag ska räkna hur många delägare som har passerat Medial. Fabian, Christofer, Lars-Göran, Anders, Fredrik, Claes, Ulf, Jens, Henrik och John. Totalt alltså tio. Jag själv, som var med från start, och Henrik, som kom in sist, är de enda som är kvar i dag.

Varför har det blivit så? Är jag omöjlig att stå ut med? Själv tror jag hellre att det handlar om att detta är det roligaste jag har gjort i mitt liv och att jag ännu inte har kommit på något roligare att göra. Visst har det varit tungt och jobbigt många gånger – inte minst att skiljas från bra medarbetare, delägare och kunder – men i längden slutar det alltid på plus.

Vad är det som är så kul? Helt enkelt att varje dag tvingas definiera vad man håller på med och varför. Det faktum att gamla meriter alltid är gamla och att det är vad vi åstadkommer i dag som räknas. Att sättet att göra PR på hela tiden förändras, så att man ständigt måste halvsitta på skolbänken och med vidöppet sinne släppa in allt det där nya, vare sig det är Facebook, Twitter, bloggar, appar eller sponsrade programformat. Att förstå att i vår bransch handlar kompetens i grunden inte om att behärska kanaler eller verktyg utan om att förstå hur människor kommunicerar med varandra och vad som formar människors omvärldsbild.

För trots alla nya sätt att kommunicera så är vi märkligt lika våra förfäder från stenåldern. Vi blir glada, arga, rädda och ledsna av samma orsaker. För att inte tala om hungriga, törstiga eller tända. Men i stället för att bekräfta oss genom att rita i grottor så bloggar vi.

Så detta mitt första blogginlägg kan liknas vid en grottmålning. Det finns faktiskt ganska många likheter. Lite klumpigt och tvådimensionellt, tämligen snabbt hopkommet och med en väldigt liten potentiell publik. Dessutom tenderar det som publiceras på nätet att få ett evigt liv. Min första hemsida knackade jag ihop för 15 år sedan. Den finns fortfarande kvar därute. På med pannlampan och börja leta. Den som hittar den och mailar mig rätt url belönas med ett fint pris. Kan ni dessutom hjälpa mig att få bort skiten från nätet så bjuder jag på en öl på Landet vid telefonplan

Lovar

John Göransson”

Vad blir det första steget för Grekland?

Det finns en bra övning man kan göra när det är dags att sätta långsiktiga mål för sin verksamhet:

  • Börja med att ställa er följande fråga: var ni vill vara om säg tio år?
  • Gå och ställ er på den där punkten, tio år framåt i tiden, och titta tillbaka
  • Fundera över hur ni kom dit, steg för steg i tio steg
  • Gör en plan för det första året, det första steget på vägen mot målet

Den övningen borde hela det grekiska folket göra kollektivt. Kanske en TV-satsning? Svaret på frågan ”Var vill du att Greklands ekonomi ska vara om tio år?” blir förmodligen ”Skuldfritt, självförsörjande, med återvunnen värdighet, en överkomlig arbetslöshet och ett slut på alla åtstramningar.

Den grekiska skattepolisen kan dyka upp varsomhelst. Här på en hotellterass i Chania.

Sen är det dags att bestämma vad som ska vara första steget av tio. Alltså motsatsen till vad som hände i Grekland 2015. Då lovade Syriza att grekerna, om folket röstade på dem, skulle slippa allt genast. Skulderna skulle skrivas ner, åtstramningarna skulle upphöra, tio år skulle klaras av på ett halvår. Nu vet de det vi visste från början: att det inte blev så. I stället raserades det som faktiskt hade åstadkommits och Grekland rasade ännu djupare ner i skiten. Grekerna tappade sugen och numera tittar de flesta ner i marken i stället för framåt.

Den grekiska skattemoralen

Hur är det då med den grekiska skattemoralen? Härom dagen dök det upp en tråd i en av de Facebookgrupper om Grekland som jag följer. Den handlade om det mest osvenska av alla yrken: Solstolsuthyrare. Trådstartaren hade approcherats av en man i för miljön ovanligt formell klädsel, som frågade om hon kunde visa kvittot för hyran av solstolen hon låg på. Det kunde hon. Hon konstaterade att skatteindrivarna verkade vara på hugget och undrade om andra hade gjort samma observation.

Svaren var den vanliga blandningen, med synpunkter från ”man ska göra rätt för sig” till ”varför sila mygg och svälja kameler, storskurkarna kommer alltid undan”. I stället för att ge mig in i den diskussionen (jag erkänner; det blev en kommentar eller två) bestämde jag mig för att skriva det här blogginlägget.

Personligen tror jag att människors skattemoral är sig ganska lik världen runt. Man betalar vad man måste och struntar i resten. Har vi chansen att få lite pengar “rostfritt” så tar vi den, vare sig det är ekonomen som sätter upp julklappsböckerna som facklitteratur eller elektrikern som drar in ny el i grannarnas villor utan kvitto.

I Sverige har vi hanterat det här problemet ganska klokt, även om det finns mycket kvar att göra. ROT- och RUT har konverterat många svarta miljarder till vita. Köparen får kvitto på jobbet, säljaren får vita pengar i kassan som kan användas till lön, pension och annat nyttigt. Avskaffandet av arvs- fastighets- och förmögenhetsskatterna har gjort att många miljarder stannar kvar i Sverige och bidrar till investeringar, moms och andra skatteintäkter. Genom att sänka och avskaffa skatter har vi ökat skatteintäkterna. Vi har inte slutat jaga skattesmitare, men skatteflykt är inte längre samma folksport som det var fram till 1992.

Häftigt att betala skatt?

Något liknande synsätt finns inte i Grekland. Där är det som det var i Sverige fram till 1992. Fullt av marginaleffekter och skattekilar, inga andra incitament för att betala skatt än den allmänna moralen (!) och risken att åka fast. I den myllan får man den skattemoral som Mona Sahlin förkroppsligade med citatet ”Det är häftigt att betala skatt”. Mycket snack och lite skatt.

De i stort sett enda som inte kommer undan är den minoritet av grekerna som är anställda i offentlig sektor eller av stora – ofta utländska företag som har en ”by the book-policy”. Alla som kan flyttar ut sina pengar ur landet. Skattekontrollanter far runt och ber turister visa kvittot för solstolshyran. Turisten tycker synd om den stackars uthyraren men tycker samtidigt att det fuskas för mycket med skatten i Grekland.

Känns detta igen? Så var det i Sverige för bara ett par decennier sedan- Att som privatperson ta hem en hantverkare vitt för ett småjobb var galet dyrt. Hantverkarna körde motorbåt i skärgården och spelade på travet. Det finns inget båtregister och spelvinster kan förvandla svarta pengar till vita. Behändiga kryphål i det finmaskiga skattenätet. Hjälpte inget annat så fick man föra ut pengarna ur landet. Att behålla förmögenheter i Sverige var hål i huvudet.

Att Grekland är kvar i denna soppa har flera orsaker: de överstatliga institutionerna, som har bytt pengar mot reformer i upprepade räddningsaktioner. Den rödgröna regeringen, som helst duckar för reformerna men gärna höjer skatter och breddar skattebasen. Skatter är bara till för att få in kontanter i statskassan, deras funktion som styrinstrument och stimulansåtgärd är helt förbisedd. Dessutom har Grekland en tradition av ”öronmärkta” skatter. Reklamskatt till journalisternas pensionskassa, transaktionsskatt på fastigheter till advokaternas pensionsfond. Det finns en uppsjö av sådana punktskatter, som var för sig utgör en liten skattekil.

Ett exempel på en större skattekil: Den nya fastighetsskatten. Påminner om den vi hade i Sverige. Skatten baseras på ett taxeringsvärde, som utgår från läget. Ett ruckel kan därmed få samma taxeringsvärde som en lyxvilla. Ägaren till rucklet vill sälja det, men i det krisdrabbade Grekland finns det ont om investeringsvilligt kapital. Vem vill köpa ett ruckel och betala en transaktionsskatt på köpet, för att därefter betala fastighetsskatt under hela ombyggnadstiden? Här krävs vit arbetskraft, så det är mycket pengar som ska ut innan det kan komma in några. Med den instabilitet landet lider av är det dessutom stor risk att hela spelplanen är omritad om ett par år, så att investeringen blir värdelös.

Alla gör det

Jag ska ärligt säga att jag har stor förståelse för att egenföretagare i Grekland skattefuskar. Deras skatter har ökat så mycket och så snabbt sedan 2015 att det ofta är en överlevnadsstrategi. Och här är argumentet ”alla gör det” relevant, eftersom alla faktiskt gör det. I en nation där hederlighet är en direkt konkurrensnackdel är det något som är allvarligt fel. Så var det i Sverige fram till 1992. Så är det i Grekland i dag.

Hur var det då med myggorna och kamelerna. Nåja. En tredjedel av alla greker är egenföretagare. Det är den i särklass högsta siffran i EU, där i genomsnitt 15 procent är det. Det är i denna sektor som skattefusket är störst, eftersom tillfället gör tjuven. Det kostar 60 miljarder om året, bara i uteblivna momsintäkter.

Så, kära greklandsbesökare: att klämma skatt ur egenföretagare är inte att sila mygg och svälja kameler, eftersom de är båda delarna. Samtidigt dignar många så hårt under skatterna att de har att välja mellan fusk och konkurs. Det blir med andra ord samma balansandgång mellan att acceptera läget och moralisera över det, precis som hemma i Sverige. Innan du moraliserar; har du någon gång anlitat en svart hantverkare? Köpt vin för Rikskupongerna? Druckit hembränt? Åkt i en Uber? Bott på AirBnB? Om svaret är nej på alla dessa frågor är du välkommen att moralisera. Annars borde du, med all respekt, tiga i församlingen.

ΡΟΤ κε ΡΥΤ kan förbättra skattemoralen

Finns det någon lösning på grekernas kassa skattesystem? Ja, att introducera ett skattesystem som stimulerar tillväxt. Ta bort skattekilar och marginaleffekter så att det lönar sig för små företag att växa och anställa folk. Inför RUT (ΡYΤ) och ROT (ΡΟUΤ) i Grekland, så att fler byter svart mot vitt. Ersätt dagens lönegräns med ett jobbskatteavdrag, så att det lönar sig att tjäna mer i stället för mindre. Inför ett system liknande 3:12-reglerna i Grekland, så att företagare kan ta ut lågskattade aktieutdelningar om de betalar ut lön till anställda och skattar fram vinst.

Det låter enkelt. Det är väl bara att göra? Tyvärr inte. EU och IMF tittar i princip bara på avregleringar, regeringen bara på skattehöjningar. Att sänkta och reformerade skatter skulle kunna leda till leda till både högre skatteintäkter och högre tillväxt verkar ingen tänka på. Och det klientilistiska grekiska systemet behöver punktskatter för att kunna leverera utlovade belöningar till journalister, jurister och andra strategiska väljargrupper. Det borde långivarna fokusera på, i stället för att tjafsa om avregleringar som i princip inga medlemsländer i realiteten lever upp till.

Så vad är då det första steget? Det är insikten om att det är Grekland och grekerna som måste ta det första, det andra och alla de tio stegen. Ingen annan kan göra det åt dem. Ingen kan promenera längs bassängkanten när de andra simmar genom stålbadet. Vems fel det var att Grekland hamnade i skiten är meningslöst att tjafsa om nu. Det är bara grekerna själv som kan ta sig ur den.

Från Nack-krage till Imodium, eller hur turistdiarré blev en brittisk folksjukdom

En liten notis i en grekisk lokaltidning fångade mitt intresse. Den handlade om det brittiska försäkringsbolaget Allsure, som hade fått sitt tillstånd indraget av regeringen sedan det avslöjats att bolaget satt i system att hjälpa kunder att kräva kompensation för olika magåkommor de dragit på sig på utlandsresan.

Jag snokade vidare och hittade en artikel i lokaltidningen Lancashire Post (Allsure har sitt huvudkontor i Lancashire). Där stod det att flera turistorter numera vägrade att ta emot britter, eftersom det kostade så mycket att processa om skadestånd för påstådda matförgiftningar.

Vafalls? Skulle problemet vara så omfattande att man hellre avstod från turistinkomsterma? Eller har britter så känsliga magar att de inte klarar av att lämna landet? Kan detta ha bidragit till resultatet i folkomröstningen? Jag forskade vidare.

50-faldig ökning

Jodå. Den brittiska regeringen gick ut med ett pressmeddelande 9 juli med rubriken “Crackdown on fake holiday sickness claims”. Där kan vi läsa att den brittiska reseindustrin sedan 2013 har noterat en 50-faldig ökning av antalet fall, något som britterna är ensamma om i Europa. Eftersom företagen oftast vill lösa saken utanför domstol – matförgiftningar inverkar menligt på affärerna och processer kostar pengar – så har kostnaderna skenat. Landets nytillträdda justitieminister David Lidington skräder inte orden:

“Vårt budskap till dem som ställer falska skadeståndsanspråk är glasklart: Er verksamhet är skadlig och kommer inte att tolereras.” Han tillade att den som avslöjades riskerar upp till tre års fängelse.

Den 25 augusti kom beslutet att ta ifrån Allsure licensen, sedan det visat sig att bolaget systematiskt har uppmanat kunderna att begära ersättning för magsjuka och hjälpt dem att formulera ersättningskraven.

Från nackkrage till Imodium

Hur blev det så här? Varför blev falsk turistdiarré plötsligt en brittisk folksjukdom? Svaret är enkelt: När regeringen skärpte kraven för skadeståndsanspråk genom att se till att sätta en gräns för de drabbade företagens legala kostnader, så öppnades den samtidigt en ny affärsmodell. Vid resor utanför Storbritannien finns ingen sådan gräns. Därför kan processkostanderna bli skyhöga för den researrangör eller restaurangägare som vill bestrida ett skadeståndsanspråk. Bättre att göra upp i godo. Den gamla kassakon wiplash-skada fick ge plats för turistdiarrén. Nackkragen byttes ut mot ett recept på Imodium.

Jamen ändå. Det kan vål inte vara ett så stort problem? Så många oärliga britter och hala försäkringsbolag kan det väl inte finnas i Storbritannien? Jodå. Mitt husorgan The Guardian berättade om detta i somras, i en artikel med den fyndiga rubriken “Why Brits got the bug for holiday sickness scams”,

Den spanska branschorganisationen för hotell och restauranger hävdar i artikeln att britternas känsliga magar kostar deras medlemmar 100 miljoner Euro om året. En stor reseoperatör presenterade bolagets egen statistik från juni och juli 2016: 700 000 britter, 800 000 tyskar och 375 000 skandinaver. Skandinaver tycks ha tåliga magar, bara 39 av dem reste skadeståndsanspråk. Tyskarna var lite känsligare med 114 anspråk och så har vi britterna, med nästan 4 000 magsjukor. Eller för att ta lite procent: UK: 0,6 procent magsjuka. Tyskland: 1,4 promille. Skandinavien: 1 promille. Sträck på er, skandinaver!

“No-win, no-fee”

Reseoperatörerna berättar om flera fall av systematiskt missbruk. The Guardian räknar upp många exempel på det fenomen som kallas “claims farmers”, som den “Claims-clinic” som öppnade härom året på Teneriffa, under mottot, “No-win, no-fee”. Eller hur resenärer på väg hem från Spanien blir approcherade av personer som erbjuder dem att ordna skadestånd.

Det är inte bara regeringen som sätter ner foten. Researrangörerna har också tröttnat. Ett par som krävde skadestånd på 10 000 pund tre år efter en resa till Hotel Caldera Palace på Kreta är nu stämda på 170 000 pund av hotellet, som anser att deras varumärke har drabbats i så stor omfattning. I de brittiska taboliderna får vi veta att hotellet har presenterat bilder från sina övervakningskameror och inlägg på Facebook som visar att det brittiska paret hade hur trevligt som helst och hällde i sig stora mängder alkohol, just när de påstår att de låg däckade i magsjuka. Fler exempel räknas upp i artikeln.

Finns det någon sensmoral i denna historia? Ja, det finns tre, anser jag:

  1. Den svenska rättstraditionen gör att vi har sluppit det mesta av den här sortens “claims farming” och brännvinsadvokatyr. Svenskarna funderar ytterst sällan på hur de ska kunna tjäna pengar på sin diarré. Baksidan är att människor som verkligen har utsatts för lidande har fått nöja sig med en stuntsumma och en klapp på axeln.
  2. Ibland gör de svenska mediernas restriktiva regler för namnpublicering mer skada än nytta. Det kanske skulle ha allmänpreventiv verkan om den som flagrant missbrukar systemen riskerar lite public shaming? Fördelen är att public shaming inte kan missbrukas hur som helst (om man inte är partiledarkandidat, då kan den till och med missbrukas av Sveriges Radio).
  3. Britterna går åter i bräschen för att åstadkomma Death By Torism. Fylleturisterna i Club 18-30, de ansiktstatuerade fotbollshuliganerna och de arroganta polkagrisarna har nu fått sällskap av de falska turistmagarna. Gästfriheten prövas alltmer, Britternas reaktion är ofta att ytterligare öka avståndet till lokalbefolkningen när de reser utomlands. Hur många gånger har jag inte hör en britt säga “Dom vill ha våra pengar, men dom vill inte ha oss här!” Jag önskar att jag kunde förklara vilken brist på självrespekt och självinsikt den formuleringen vittnar om. Jag har också hört svenskar säga det. Sluta med det!

Den där ångesten efter leveransen

Det läskigaste man är med om  som konsult är den där perioden som förflyter mellan den första leveransen till en ny uppdragsgivare och responsen. Succé eller fiasko? Jubel eller tomater? Fakturera och fira eller skämmas och göra om?

När detta skrivs sitter Andreas Stellan och gör de sista klippen på en helt ny podcast åt en helt ny uppdragsgivare. Samtidigt redigerar Jannie Flodman sina bilder. Snart kommer jag att länka ljudfilen och fotona i ett mail och trycka på sändknappen. Sen är det bara att vänta på recensionerna.

Jag vill med det här inlägget försöka fånga in den där känslan. När Natten är Dagens mor och Kaos är granne med Gud. När man så gärna vill andas ut efter två dagar av anspänning, bara för att inse att det är nu det blir riktigt jobbigt.

Jag tror att alla som håller på med något som kan kallas kreativt arbete har upplevt den där ångesten, vare sig man har ställt sig på en scen, hängt upp en tavla eller levererat skisser till en kampanj. Eller gjort en podcast.

Allt är mitt fel!

Det går inte skylla på att briefen från kunden var dålig eller rentav felaktig. Särskilt inte  i detta fall, eftersom briefen var mycket tydlig. Jag hade all information jag behövde, det enda som nu avgör är om jag och mina medarbetare lyckades leverera det kunden förväntar sig.

Det går att skylla på att kunden hade för höga eller felaktiga förväntningar. Men det är i så fall jag själv som har skapat de höga förväntningarna.

Det var inte en säljare som träffade uppdragsgivaren och skrev en offert, utan att ha kollat med mig. Det var jag själv. Det var också jag som briefade Andreas, som har gjort musiken och redigerat podcasten. Det var jag som briefade fotografen Jannie. Jag vet att de är bra på vad de gör. Om resultatet blir dåligt är det bara mitt fel. Andreas och Jannie kommer också att bli ledsna och det kommer också att vara mitt fel. Så mal tankarna.

Jag kanske tycker det jag levererade var bra, medan uppdragsgivaren tycker tvärtom. Jag kanske tvingas göra om det så att jag tycker att det blir sämre. Egentligen är det inget problem, kunden har alltid rätt. Men visst blir det ett hack i självkänslan. Och visst måste jag förklara varför jag tycker det är bra och stå på mig lite – jag är konsult och förväntas veta vad jag håller på med. Alla som känner mig vet att jag har rätt gott självförtroende, något jag hävdar är en ganska viktig egenskap i konsultrollen.

Slut på tid, lust och kompetens

Det värsta är ändå att leverera något man inte själv tycker är särskilt bra, med argumentet ”det är nog så här kunden vill att det ska vara”, eller ”det här får anses bra nog”. Då sviker jag både mig själv och framför allt min uppdragsgivare, som förväntade sig att jag skulle leverera det jag själv tyckte var det bästa jag kunde åstadkomma. Vi har alla gjort det någon gång, när tiden, lusten eller kompetensen tog slut för tidigt. I vissa organisationer är det mer regel än undantag.

John gör PodcastInspelning pågår. Foto: Jannie Flodman

Jag har varit konsult i 20 år. Sedan första dagen, hos Jerry Bergström 1997, har jag hundratals gånger ställt de två frågor jag tycker är viktigast i konsultrollen: Hur ska jag få klart för mig vad uppdragsgivaren förväntar sig och hur ska jag göra klart för uppdragsgivaren vad jag tror hen kan förvänta sig. Ställs förväntningarna för lågt så dör samarbetet sakta ut på grund av bristande entusiasm från båda parter. Ställs de för högt så dör samarbetet snabbt, på grund av akut besvikelse.

Ibland är det orättvist. Jag har varit med om projekt som enligt alla parametrar varit extremt lyckade men där uppdragsgivaren säger att ”ja, men vi kände oss inte riktigt hemma i kampanjen” eller något liknande. Jag kan inte ge konkreta exempel utan att det blir uppenbart vilka uppdragsgivare jag pratar om. Eller där vi fått resultat långt över vad vi själva förväntade oss, men där kunden hade orimligt höga förväntningar. Jag minns flygbolaget som fick helsidor i dagspressen när de började flyga från Sverige, men som ända var rasande för att nationell TV inte var på plats på invigningen. Själv var jag korkad nog att undra om inte fullsatta plan var en bättre värderingsfaktor än antalet TV-kameror. De klev djupt förorättade ombord på sitt plan och flög tillbaka till det land de kom ifrån. Bye!

Så blir det ibland och då finns det ingen anledning att bli särskilt frustrerad, så länge man får betalt. Värre är det när man har tryckt på sändknappen med känslan av att ”Där satt den!” för att 20 minuter senare få ett svar (med tio namn inkopierade i cc-fältet) som inleds med ”Det här är väldigt långt ifrån vad vi förväntade oss”. Då gör det ont.

Det låter som om jag är van vid att misslyckas. Jag kanske har valt fel jobb?

Så gör det ont igen

Nja, jag har trots allt lyckats göra det här i 20 år nu. I början, när jag fick fria händer med stora kunder, utan att ha jobbat en minut som PR-konsult, så blev det några kraschlandningar. Sedan dess har misslyckandena ofta handlat om just detta: att skapa rätt förväntningar för att sedan leverera i nivå med eller över förväntningarna.

Eller så har jag helt enkelt slarvat i detaljerna. För även om jag själv tycker att jag är rätt bra på kommunikation och en både kreativ och strategisk kommunikatör, så erkänner jag utan omsvep att jag har haft en märklig förmåga att övervärdera förväntan på en snabb leverans. Ju äldre jag blir, desto bättre har jag blivit på att dubbel- och trippelkolla saker. Men åren som anställd på en akutmottagning och, senare på nyhetsbyrån TT, har satt sina spår. Jag sitter alltid med känslan att det är bråttom. När jag får en halvtimmes podcast som ljudfil av Andreas vill jag ha lyssnat på den och gett honom respons inom en timme. Efteråt tänker jag att jag kanske borde ha lyssnat minst en gång till och mer noggrant. Men för mitt inre öga ser jag hur uppdragsgivaren sitter och stirrar på skärmen och väntar på mitt mail. Jag vill höra hen säga ”Wow! Vad snabba ni är! Och vad bra det är! Tack!” Jag förtränger lätt risken att svaret i stället blir ”Det här är väldigt långt ifrån vad vi förväntade oss”. Och så gör det ont igen.

Så när jag får tillbaka den redigerade podcasten av Andreas så ska jag lyssna igenom den en gång till, noggrant och kritiskt. Den får inte gå till kunden innan jag känner mig säker på att jag levererar det bästa vi kunde åstadkomma.

Update: Just när jag hade skrivit färdigt så kom positiv feedback från kunden. Nu får det vara nog med självömkan. Nu kan vi fira!

Tipsraden för en bättre resa till Chania

Jag är inte moralist. Om du vill åka på charterresa eller hyra bil (vi har gjort det, men det var länge sedan) så gör det! Jag kommer inte att tycka att du är en sämre människa.

Utgångspunkten för tipsen är enkel: Hur får du ut maximalt av din semester på Kreta, samtidigt som kretensarna får mesta möjliga nytta och minsta möjliga skada av ditt besök? Fokus ligger på saker där jag tror att vi kan göra skillnad. För att förstå sammanhanget rekommentrar jag läsning av mina två tidigare inlägg.

Grönsaker
Oporolachanopantopolio. Eller frukt och grönt, som vi säger. Kreta har Fantastiska råvaror.
  1. Åk inte charter och framför allt inte ”all inclusive”. Charterbolagen har massturism som affärsidé. Charterbolagen betalar mellan noll och några kronor för hotellrummen – hotellägarna förväntas tjäna sina pengar på baren, restaurangen och solstolarna. Det mesta av dina respengar stannar utanför landet du reser till. I vår uppkopplade värld är det mycket enkelt och ofta billigare att sätta ihop sin egen resa. Skadan med ”all inclusive” kommer i ett särskilt inlägg.
  2. Om du ändå åker charter, strunta i charterbolagens utflykter. De tar dig nästan alltid till just de platser som ligger närmast till att drabbas av Death by Tourism, om de inte redan har gjort det. Dessutom är det alltid billigare att fixa utflykten själv. Som bonus får du välja när du ska åka, var du ska äta och vilka du umgås med. Extrabouns är att du slipper stoppet på krukmakeriet eller guldsmedsbutiken som betalar för att charterbussen ska stanna där.

    parkering
    Parkering på övergångsställe. Paradgren i Chania
  3. Hyr inte bil. Om du ändå gör det, ta inte med den till stan. Trafiken är Kretas största problem, hur du än räknar. Bilköer, parkeringskaos, olyckor, föroreningar… Visste du att risken att dö i trafiken är tio gånger högre i Chaniaområdet än i Stockholm?
  4. I stället för hyrbil kan du använda de regionala och lokala bussnäten eller de många billiga taxibilarna. Tidtabeller finns på internet, lokalbussarna har en utmärkt app. Taxi är aldrig svårt att få tag på. Numera finns också kommunala lånecyklar i Chania.
  5. Bo på lokalt ägda hotell eller pensionat, strunta de stora hotellkedjorna samt Airbnb och liknande boendeformer lagens utkant. Varför ta brödet ur munnen på alla små hotell och pensionat som faktiskt skapar arbetstillfällen och skatteintäkter, för att ge det till folk som har detta som skattefri extrainkomst eller till multinationella hotellkedjor? På köpet kan du få nya kompisar och en massa bra tips.
  6. Undvik turiststråken. Det är lugnare och mer spännande (och ofta vackrare) på bakgatorna och i byarna som inte ligger vid en strand. Där finns små tavernor, butiker och caféer där ägarna fortfarande tycker det är roligt med nykomlingar. Betala fem Euro för en öl i hamnen eller 1,90 för en i Mournies? Dessutom kanske du får nya kompisar. Det är alltid någon som kan lite engelska och du är nästan alltid välkommen att ta en titt i köket.
  7. Är och drick lokalt producerad mat och dryck. Kretas råvaror är fantastiska. Vinerna blir bara bättre och bättre och numera bryggs det bra öl på ön. Välj det och välj restauranger som säljer det. Bra för miljön och den lokala ekonomin, dessutom gott och ofta nyttigt.
  8. Prova att strunta i standardrätterna på menyn, ta lite risker! Många krögare vill förnya sina menyer men vågar inte, eftersom ”turisterna beställer ändå alltid samma saker”. Många jag pratar med klagar på den grekiska maten och det visar sig ofta att de bara har ätit moussaka, souvlaki och grekisk sallad. Det kommer att bli ett eget inlägg om detta, inser jag.
  9. Chania har sopsortering. Använd den. Gröna containers för ”vanliga” sopor, blå för kartong, plast och metall. Gula igloos för glas.
  10. Sopor igen. Trots att butikerna numera enligt lag måste ta betalt för plastkassarna är det ingen som gör det (lika lite som de låter bli att röka i barerna). När butiken vill stoppa ner dina varor i en påse, säg ”Nej tack, det behövs inte. Världen behöver inte fler plastpåsar”. Hittills har alla jag har sagt det till hållit med. Ingen har blivit sur, varför de nu skulle de bli det.

    nektarios
    Jag klipper mig alltid hos Nektarios. Det kostar 10 Euro, inklusive tvättning, föning och rakning. Samt kaffe.
  11. Att klippa håret, få manikyr, kemtvätta kostymen, skaffa nya glasögon, laga kläder och skor eller bli plåtad av en professionell fotograf är några av de många tjänster som är betydligt billigare i Chania än hemma. Spara pengar och hjälp samtidigt den lokala ekonomin.
  12. Bete dig som hemma (om du inte beter dig för jävligt hemma, stanna i så fall hemma). Sätter du dig till bords i bikini eller blöta badbyxor? Går du in på en bar för att låna toaletten, utan att beställa något? Brukar du sätta dig vid ett restaurangbord vid lunchtid bara för att vila fötterna och dricka en cola? Ber du om saker som inte finns på menyn och blir sur när det inte går att ordna? Relationen mellan turisterna och lokalbefolkningen påverkas i hög grad av arroganta turister. Och tvärtemot vad många tror så är svenskar inte de mest populära turisterna.
  13. Strunta i att klaga och moralisera. Visst, det finns mycket vi svenskar kan ha synpunkter på. Djurskyddet, skattemoralen, rökningen, fördomarna, hantverksskickligheten… Men om du väntar med att leverera dina synpunkter så kanske du blir vän med en grek, i stället för att ni fastnar i era roller. ”Ja, det finns mycket som är dåligt i det här landet. Önskas något mer”, säger servitören, samtidigt som han knyter handen i fickan och längtar till oktober.

Efter dessa beskäftiga men välmenta råd önskar jag er alla en härlig vistelse i Chania, Europas äldsta, vackraste, vänligaste och minsta storstad!

Chania night

Det bidde ingen lista

Colombo
Miltos tar upp beställning på Colombo Restaurant & Bar

Jag lovade i går att leverera 13 tips för hur vi kan göra våra semesterresor mer hållbara och på köpet få en roligare semester. Men när jag började skriva inledningen till råden så insåg jag att de får vänta en dag till. Inledningen blev ett eget blogginlägg, som framför allt handlar om historisk eftersläpning.

Behöver vi verkligen en massa beskäftiga tips om hur vi ska bli bättre turister? Svenskarna är väl världsmästare i turism, sedan tiden då vi var Europas dyraste land och kunde betala en charterresa till ”Torre” eller ”Mallis”, om vi bara söp och rökte tillräckligt mycket när vi var där?

Både Sverige och världen har i grunden förändrats sedan den tiden. Tack och lov. Gevaliakaffe och svenska köttbullar är allt svårare att hitta på turistmålen. I stället dricker vi cappucino och äter meze i såväl Stockholm som Stockamöllan. Samma sak har hänt i turistländerna, även om Fredrik Lindström kan ha rätt i att vi är världens modernaste folk.

Jag tror att många, kanske omedvetet, vill ta semester från all den där modernismen när de åker på semester. De vill hitta det där Grekland som det ser ut inne i huvudet, inte det som finns på riktigt. Turistbyrån och Charterarrangörerna hjälper gärna till. Jag tänker på sketchen i Grotesco ”Det är så underbart här i Skärgården. Här händer det absolut ingenting”

Rosling kunde

Det kallas historisk eftersläpning. Experten på att visa oss exempel på detta var Hans Rosling, som ständigt påminde oss om att vår bild av omvärlden baserades på vad vi lärde oss i skolan på 60-talet och att skolan fortfarande i stor utsträckning lär ut samma sak, trots att det i vår uppkopplade värld är busenkelt att ta reda på hur det verkligen förhåller sig (om vi undviker att tro på allt ljug på internet).

Det finns många i Grekland som gärna ställer upp och levererar vår historiskt eftersläpade bild. De tycker också att det är skönt att slippa ändra på något. Tyvärr är leveransen ofta ganska medioker och ibland rent förskräcklig. Ibland blir jag rent mordisk när jag för kvantiljonte gången hör Theodorakis ”Zorbas Dans”, oinspirerat framfört av lätt påstrukna musiker på turistrestaurangen. I synnerhet som jag vet hur många i Grekland som både skriver och framför fantastisk musik. Tänk om svenska krogar bara skulle spela Siw Malmkvist och Ace of Base hela dagarna. Tänk om paradmenyn på Oaxen såg ut så här:

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Förrätt

Räk-cocktail på burkräkor och tubmanjonnäs, serverad med lättrostad formfranska

Varmrätt

Slottsstek (extremely well done) med Findus rönnbärsgelé, nytinad brysselkål och kokt potatis

Dessert

Winner Vaniljglass med varm chokladsås

Kokkaffe och havreflarn

Drycker

Three Towns Mellanöl, Absolut rent Brännvin, Vino Tinto Español, Grönstedts V.O.

Alkoholfritt alternativ: Lyckhomls Lättöl, Ramlösa eller rumstempererat kranvatten

 ♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦ 

Skulle vi springa benen av oss för att äta där? Knappast! Tyvärr är det just det konceptet många grekiska turistrestauranger kör med, fast baserat på grekisk 70-talsmat. Varför äter inte greker på de ställena? Av samma skäl som stockholmarna inte äter på turistrestaurangerna på Västerlånggatan i Gamla Stan.

Den Godaste Maten, 1991
Ett laxrecept ur “Den Godaste Maten – Lax och Skaldjur”. Utgiven 1991.
Hav - Fisk- och skaljursrecept... 2011
Ett laxrecept ur “Hav – Fisk- och skaldjursrecept för årets alla veckor”. Utgiven 2011.

Brasklapp: Jag älskar traditionell husmanskost, såväl svensk som grekisk. Men den ska vara vällagad och baserad på bra råvaror. Jag tar gärna en öl och en snaps till sillen eller en tsikoudia efter maten. Men brännvinet ska vara rätt kryddat och tsikoudian ska vara gjord av pressade druvor.

Entreprenörerna är immunförsvaret

Kris betyder möjligheter, heter det. Efter krisnatten antingen dör man eller så tillfrisknar man, immun. Greklands enda immunförsvar mot den sjukdom som har drabbat landet är entreprenörerna, som trots ett hoprasat kreditsystem och allt högre skatter lyckas starta bryggerier, vinmakerier, nouvelle Greco-restauranger, gaybarer, hippa coffee shops, designateljéer, cocktailbarer… Ofta är det unga greker som har att välja mellan att jobba för minimilön, vara arbetslösa, flytta utomlands eller starta eget. Ofta har de gjort en vända med servicejobb i London, Amsterdam, New York eller Stockholm.

Jag känner en hel del av de här hjältarna. Deras gemensamma nämnare är att de ständigt blickar ut i omvärlden för inspiration för att sedan göra något lokalt. Som cocktailbaren Bohème, där det finns exklusiv sprit från hela världen, mixad med lokala råvaror som fikon, oliver, graviera, timjan och apaki. Eller den pyttelilla gaybaren Rogmi, startad av två unga tjejer. I en liten gränd, bara tio minuters promenad från turiststråket, skapar de känslan av Berlin, Barcelona eller Amsterdam, fast på grekiska. Eller Colombo, som gör fusion-food baserad på lokala råvaror. Vad sägs om grekisk sushi? Jag har provat, det smakade utmärkt!

Colombos kockar
Sakis och Michailis. Kockarna på Colombo

En annan gemensam nämnare är att de ständigt vill ha feedback. Vad tyckte du? Hur kan vi göra det bättre? Tror du folk från Sverige vill äta det här? Vad är trenden i Stockholm nu? Jag svarar ärligt och så gott jag kan. Det enda jag ljuger lite om är just det faktum att många åker till Kreta för att få resa tillbaka i tiden. De vill äta moussaka, grekisk sallad, grillspett på dåligt fläsk och fyllda paprikor. De vill dricka retsina. De vill ha mannagrynspudding och dålig raki ”on the house” tillsammans med notan. De vill dricka Mythos vid poolen, lukta på kloret och lyssna på grekisk schlagermusik från 60-talet. Jag undanhåller dem denna sanning. Delvis för at jag vill uppmuntra deras strävan. Delvis för att jag förtränger verkligheten. Lögnen är med andra ord till hälften vit och till hälften omedveten, fru domare!

Vispgrädde i capuccinon

Men det spelar väl ingen roll? Om jag vill ha 60-tal när jag åker till Grekland så ska jag väl kunna få det?

Problemet är bara att det är allt färre turister som vill det. Stora delar av Chania med omnejd lider av denna historiska eftersläpning. De undrar varför allt färre äter på deras flottiga taverna eller köper deras smaklösa souvenirer. De förstår inte varför det är tomt på deras bar, när de häller socker i min Cuba Libre och vispgrädde i min cappucino. ”Det är fler turister i stan än någonsin, ändå har jag färre gäster än någonsin!” Ibland orkar vi inte ta diskussionen. Vi nickar beklagande, betalar och går. Innerst inne är vi konflikträdda svenskar.

Eller så gör de som En Plo på Portou. Drar in gästerna med lock och pock, serverar förskräcklig mat till hutlösa priser och blir hotfullt otrevliga mot dem som klagar. En Plo gör strålande affärer, tack vare sitt fantastiska läge och sin totala hänsynslöshet. Enligt Tripadvisors recensenter är det Chanias sämsta restaurang. Här är bildbeviset:

En Plo
Här finns mer underhållande läsning om En Plo.

Det är kanske huvudskälet till att jag vill dela med mig av mina beskäftiga råd. Så länge En Plo är fullsatt varje dag, trots alla varningar, finns arbete kvar att göra.

En Plo
The beast in the Beauty. Inkastaren på En Plo

I morgon kommer de goda råden. Jag lovar! Om jag inte får för mig att skriva något annat. Som till exempel hur man kan resa riktigt långt bakåt i tiden genom att ta en drink i baren på Chalepa Hotel, som en gång var Storbritanniens ambassad i den då självständiga nationen Kreta. Eller hur vi upptäckte att Chanias bagerier faktiskt har mycket bättre bröd än vi trodde. Vi får se!

Death by Tourism?

Chania August_InPixioNyligen hemkommen från vårt semesterhem i Chania på Kreta snurrar det i huvudet av tankar. Håller massturismen på att förstöra den plats vi älskar mest? Är turism alltid bra för lokalbefolkningen, eller kan turismen bli en börda som undergräver ekonomin och hela samhället? Var det ett misstag att köpa ett hus i Gamla Stan? Finns det något en svensk turist kan göra för att bromsa utvecklingen? (svaren kommer i slutet av texten)

Resandet har ökat enormt de senaste åren. Enligt World Economic Forum genomfördes 1,2 miljarder utlandsresor 2016, Det var 46 miljoner fler än året innan. Turismen omsatte 7,7 biljoner USD och en tiondel av alla världens jobb (292 miljoner människor) finns i turismsektorn.

Turismen ökar snabbt, hittills har antalet utlandsresor fördubblats i genomsnitt vart femtonde år och inget tyder på avmattning. Först föll järnridån sedan växte ny medelklass upp i länder som Kina, Ryssland, Indien, Brasilien och Korea. Lågprisflyget skapade en ytterligare boost.

Nu är det i stor utsträckning delningsekonomin som driver på ökningen. Med Über och Airbnb i mobilen och en billig Ryanairbiljett i handen kan vi ta en helg i en turistmagnet som Barcelona, Palma, Paris, London, Venedig och Chania för samma pris som det kostar att ta Vaxholmsbåten till en skärgårdsö, hyra en stuga och äta middag på värdshuset. Vi har gjort båda så vi vet.

Inte bara bra

Dessvärre är detta inte bara bra. Visst, det skapar arbete och intäkter. Men det land du åker till får inte många kronor när flygbolaget och Airbnb har fått sin andel. Samtidigt driver det upp priserna och kan snabbt förvandla pittoreska och vackra platser till något som liknar festivalområden. Roskildeborna är väl OK med festivalen en helg om året. Men sex månader?

Vi har studerat utvecklingen från vår utsiktspunkt i Chania. Från mitten på juli uppstod i delar av Gamla Stan sådan trängsel att vi höll oss borta från dem. På vår kvartersrestaurang djupt inne bland gränderna rekommenderas vi numera att beställa bord i högsäsong. Bostadshus efter bostadshus i omgivningen förvandlas till semesterlägenheter eller boutiquehotell. En sökning på Airbnb ger 306 träffar, bara i Gamla Stan.  Att hyra en bostad för året runt-bruk blir allt svårare och allt dyrare. De som har ett hyreskontrakt väntar med bävan på att bi uppsagda, för att ägaren får in mer pengar på att hyra ut till turister tre månader om året än att hyra ut året runt.

Priserna ökar, samtidigt som lönerna är desamma. Grekernas genomsnittliga månadslön ligger på drygt 1 000 Euro, knappt en tredjedel av Sveriges. Samtidigt trycker krisen upp kostnaderna, eftersom Greklands vänsterregering bara se ett botemedel: höjda skatter. Greklands småföretagare får, om de inte fuskar, behålla en bråkdel av sina intäkter.

Högljudda protester

Vi ser hur protesterna från lokalbefolkningen i många städer börjar bli alltmer högljudda och, som i Palma och Barcelona, ganska aggressiva. Jag börjar förstå dem.

När gatorna är smockfulla av brittiska ungdomar som har flugit ner med Ryanair, bor på Airbnb, handlar öl och mackor på Lidl som de dricker upp på en parkbänk för att på natten leva rövare i stadens bostadskvarter, är det inte bara anarkister och kommunister som blir förbannade. När en amerikansk matbloggare sänder live från sin lunch på din kvartersrestaurang är kanske inte landets BNP det första du kommer att tänka på. När du måste dra in fötterna för att 20 polacker utan vare sig rörelsehinder eller självrespekt, men med cykelhjälm och knäskydd, kommer ringlande genom gränden på varsin Segway kanske din gästfrihet börjar närma sig nollpunkten. När du för åttonde gången i dag ser en svensk som kliver in genom din bar, lånar din toalett och går ut igen utan att ens bevärdiga dig med en blick så undrar du kanske om svenskar gör så i Sverige också.

Det som håller på att hända kallas ”Death by Tourism”. Tydligast är det i Venedig. Där har antalet bofasta halverats på några decennier, gågator hat fått enkelriktas och resväskor med hjul har förbjudits på kullerstenarna. Turisterna kommer bara över dagen och säger ”aldrig mer” när de kommer därifrån.

Det har börjat hända

I Chaniaområdet har några turistattraktioner redan börjat drabbas av Death by Tourism. Här viker besökarantalet:

laura-davis-greece-samaria-gorge-big-ship
På väg tillbaka från Samariaravinen

Samariaravinen. Naturupplevelsen förminskas rejält när du går i gåsmarsch med 1 200 andra turister i 16 kilometer för att sedan trängas i timmar på båt och bussar för att ta dig tillbaka till hotellet. Att du fick betala 500 spänn plus kostnad för mat och dryck gör inte saken bättre (hade du tagit lokalbussen hade du kommit undan med hälften)

elafonissi-beach
Elafonissi

Stränderna vid Balos och Elafonissi. Båtar fulla som Djurgårdsfärjor vid midsommar. Trafikkaos av tyska husbilar, hyrbilar och turistbussar. Parasoller och som gör att du inte ens ser havet.

balos_beach_crowded
Balos

Jag tror att Gamla Stan i Chania står på tur. Turisterna kommer att tröttna på trängsel, turistfällor, kroniskt parkeringskaos, skräp som kallas suvenirer, aggressiva inkastare och inte minst känslan av att du lika gärna kunde ha stannat hemma eftersom de flesta runtomkring dig ändå verkar komma från ditt hemland.

Specialitet: överetablering

Överetablering är dessutom en specialgren i Grekland. För några år sedan fanns det ett 20-tal fisk-span i Chania, där du mot betalning kunde låta fiskar tugga på dina fötter. Nu finns det kanske tre kvar. Om några år lär många av de nya semesterlägenheterna och boutiquehotellen få svårt att hålla beläggningen uppe. Då blir det inte priskrig. I stället gäller i Grekland filosofin ”Den sista som bor på mitt hotell ska betala för alla rum”. Det är givetvis inte så de säger själva. I stället säger de: ”Jag måste höja priserna, eftersom jag behöver intäkterna. Turisterna har pengar, de är bara snåla och tycker att vi ska sänka priserna bara för att det är kris i Grekland!” Samma sak, andra ord. Sen står husen tomma och förfaller i väntan på nästa fiskspafluga.

En annan risk för Grekland (och Spanien) är givetvis att resten av världen åter blir intressant att semestra i. Den dag lugnet och förnuftet återvänder till Turkiet, Thailand, Egypten och Tunisien så kommer turistströmmarna att förflyttas.

 

Svar på de inledande frågorna

Håller massturismen på att förstöra den plats vi älskar mest? Nej, jag tror inte det. Chania har varit stad i mer än fyratusen år och pallat för mer än så här. Men om inte såväl turisterna som de som lever på dem ändrar beteende så kommer det att bli betydligt tråkigare att besöka Chania.

Är turism alltid bra för lokalbefolkningen, eller kan turismen bli en börda som undergräver ekonomin och hela samhället? Poängen med texten är att galopperande och oreglerad massturism absolut kan skada ekonomin och samhället.

Var det ett misstag att köpa ett hus i Gamla Stan? Absolut inte. Massturismen går i flock och är relativt lätt att undvika. Vi älskar Chania och vårt hem där minst lika mycket som när vi köpte huset.

Finns det något en svensk turist kan göra för att bromsa utvecklingen? Stanna hemma kanske? Nej, jag tror att världen blir bättre av att människor från olika länder och kulturer träffas. Jag tror att vi mår bättre av att uppleva nya saker och träffa nya människor. Dessutom bidrar det med intäkter för de länder vi reser till, ofta i länder som verkligen behöver det.

Jag har satt ihop en tipsrad med tretton tips om hur du kan göra din egen resa till Chania (eller något annat turistmål för den delen) lite mer hållbar, samtidigt som du kan får en lite mer spännande semester. Den kommer i nästa inlägg.

Så lurar vi sinnena

Ringblomsalva

Jag vågar påstå att alla någon gång har upplevt besvikelsen när de för andra gången äter eller dricker något, bara för att konstatera att det inte alls var så fantastiskt som första gången. Hur kommer det sig?

Det finns massor av orsaker. Låt oss börja med de objektiva. Det kan faktiskt smaka annorlunda. Bland det svåraste som finns är att producera livsmedel som smakar likadant varje gång. Denna strävan står dessutom ofta i konflikt med smakupplevelsen. Lageröl från de stora bryggerierna är ett bra exempel. De smakar helt enkelt likadant allihop och de smakar ganska lite. För att nå massmarknaden får de inte sticka ut och för att smaka likadant måste hela kedjan, från vatten till buteljering, vara oerhört kontrollerad. gärna med stöd av olika tillsatser. De mest välsmakande dryckerna görs därför oftast i små upplagor, med ett minimum av ingredienser och byter dessutom ofta smak mellan säsongerna.

Och då kommer alla känslorna…

Men det finns också en mängd emotionella faktorer som spelar spratt med våra lukt- och smaksinnen. Vem drack vi vinet med? Var befann vi oss? Vad åt vi? Hur mådde jag? Vilken musik spelades? En Poliziano Vino Nobile di Montepulciano smakar helt annorlunda gillsammans med en bit god ost på en uteservering i Orvieto än hemma i vardagsrummet, även om det är samma årgång.

Fenomenet kan också studeras i andra ändan av skalan. Eftersom jag pendlar mellan Stockholm och Chania på Kreta så är jag med i ett antal diskussionsfora som handlar om Grekland. På de mest turismorienterade dyker det ofta upp en bild på en flaska Mythos i motljus, med bildtexten “Världens bästa öl”. Det är bara ett problem. Mythos är ett av världens sämsta öl.

Förklaringarna till detta är förstås i stor utsträckning emotionella. Vi älskar att vara i Grekland, kall öl svalkar i värmen och den där känslan av att hälla upp en grekisk Myhtos (som ägs av Carlsberg, men ändå) är förstås speciell om man inte, som jag, tycker att den smakar direkt illa.

Moët ska man döpa fartyg med

Men här griper den tredje och kanske viktigaste förklaringen in: varumärket. Vi älskar Mythos (Greklands sämsta öl) och Moët & Chandon för att vi förväntas göra det. Bilder på Mythosflaskor i grekiskt motljus och racerförare som sprutar Moët på varandra (och på tjejer i bikini) avser att göra dryckerna åtråvärda.

Jag har lagt ner många timmar och tjänat mycket pengar på den typen av varumärkesbyggande. På att göra mediokra produkter åtråvärda genom att visa upp dem i åtråvärda sammanhang, med åtråvärda människor. Jag kanske kommer att göra det igen. Man får inte vara för fin av sig!

Men det är glädjande att se att det uppstår motkrafter. Inte som på 70-talet, när vi skulle hata de stora varumärkena av politiska skäl. Nu dyker det upp mikrobryggare, vinrebeller, kungliga punkare och andra som gör uppror för att de tycker att vi förtjänar bättre.

Syrrans salva på benen

På 70-talet fick vi lära oss att vi skulle tvätta håret i diskmedel, eftersom vi annars betalade för multijättarnas reklam. Vad som hände med håret var mindre viktigt, bara det blev rent. Gräddersättningsmedlet Prädd skulle man tvätta skjortor med, trots att Björn Gillbergs lille son i TV-inslaget pekade på en fläck.

I går lade en Facebook-kompis upp en bild på sin syrras hudsalva och hävdade att han hade testat Miniderm på det ena benet och syrrans Ringblomsalva på det andra, med skrällseger för syrrans salva. Kompisen har ägnat en stor del sitt yrkesliv åt varumärkesbyggande, vilket inte hindrar honom från att alldeles gratis bygga sin syrras varumärke och låna ut sina ben för ändamålet.

Det är så varumärken byggs i dag. Vi tycker att maten smakar bättre om vi känner kocken. Musiken låter bättre om det är en kompis som lirar keyboards i bandet. Ingen strand på Kreta är så vacker som den som min kompis Vangelis körde oss till i sin lilla båt den där sommaren 2015. Jag struntar i vad Carlsberg, Henkel, Fritidsresor och Sony Music säger. Inte för att jag tycker illa om dem. Jag råkar bara veta att de flesta av deras produkter inte intresserar mig. Men om någon jag gillar vill övertyga mig om motsatsen så är jag beredd att lyssna.

Nu ska jag ta reda på hur jag får tag på den där hudsalvan.