Svanprö. Om hur svårt det är att vara först

Min kompis, författaren, musikern, fotografen med mera Anders Wallén, messade mig i dag och frågade om jag hade hört en viss aforism förut (jag säger inte vilken, han ska få ha den ifred). Han var osäker på om han hade kommit på den själv eller om han hade hört den någon gång, men glömt vem som var upphovsman. Han vill inte använda den om den inte är hans. Jag hade inte hört den förut. Den är bra.

Som författare måste man förstås bry sig om sådant. Som kommunikatör och journalist behöver man inte bry sig alls. Det är bara att sno formuleringar man gillar, det är ändå ingen som räknar med att de ska vara original. Samma gäller copywriters. ”Helt ny formula”, ”När inget annat hjälper” och ”När du vill vara dig för själv en stund” är aldrig original och det är det inte heller någon som förväntar sig.

Samma förhållande gäller det mesta här i livet. Men mest gäller det förstås språket. Att uppfinna nya ord kräver att det finns något nytt att döpa. Oftast blir de nya orden sammansättningar eller översättningar, som bakmaskin, nakenchock, strömningstjänst eller influerare.

Det är ganska få ord som ger noll träffar när man googlar på dem. Prova så får du se! Om du håller dig till något sånär korta ord, som är uttalbara och bara innehåller bokstäverna A-Z, är det nästan omöjligt. Jag chansar på ordet znir. 63 400 träffar. Tiwral. 1 230 träffar. Lite lättare blir det om man inkluderar någon av bokstäverna å, ä och ö. Ordet klårk får bara 205 träffar.

Det är med andra ord svårt att vara unik. Någon har alltid varit där förut. Det mesta är, medvetet eller omedvetet, kopior av något annat.

Men det finns ord som uppfinns i ett syfte som är så smalt och tillfälligt att de försvinner lika snabbt som de uppstod. Då menar jag inte oartikluerade kraftuttryck, som kanske uttalas när man får bommen i huvudet, utan sådana som har konstruetats i ett bestämt syfte. Detta är berättelsen om ett sådant ord.

Svanprö

När jag var i 20-årsåldern och fortfarande bodde på Lidingö hände det att jag och några kompisar träffades och lekte levande charader. Ja, detta var före persondatorer och mobiltelefoner. Papper och penna, Några öl, ett par pizzor och några paket Camel var allt som behövdes.

För dem som till äventyrs inte kan reglerna för denna ädla sport kommer här en kort beskrivning:

Två eller flera lag tänker ut och skriver ner varsitt ord, med ett förutbestämt antal bokstäver. Sedan ska varje lag stumt dramatisera ett ord för varje bokstav i svaret. Exempel: Ordet är Burfågel. Först dramatiserar laget ”Brandlarm”, eftersom begynnelsebokstaven B är första bokstaven i burfågel. Sedan ”Urmakare” och så vidare. Detta kunde ta hela kvällen och halva natten.

Denna gång träffades vi hemma hos C, som numera är en rätt känd svensk TV-producent. Med var också P, U, J och några till. I dag är de musiker, tandläkare, ingenjörer, politiker, och… några har jag ingen aning om vad de har för sig i dag. De flesta av dem har nog ingen aning om vad jag har för mig i dag. Anders Wallén (som inte alls var författare vid den här tiden, utan kollega med mig på Handelsdepartementets vaktmästeri) var inte med. Men det är mycket möjligt att hans brorsa H var det. Han var också knuten till regeringskansliet, men tjänstgjorde åt försvarsministern. På vaktmästeriet förstås.

Levande charader var både lek och blodigt allvar. Vi hade otroligt roligt, eftersom vi alla var teaterapor. Samtidigt ville vi vinna, eftersom vi var tävlingsmänniskor. Det finns en motsägelse i detta. Om vi var för bra på att dramatisera det ord motståndarna skulle lista ut vann det andra laget. Om vi är för dåliga tappade vi cred och det blev tråkigt.

Tricket var alltså att det där ordet skulle vara så knepigt som möjligt. Det fanns bara en regel: det skulle finnas med i SAOL, som vi alla givetvis hade hemma i pojkrummet. Så var det att växa upp på Lidingö.

Denna kväll bestämde sig ett lag, som bestod av N, och J, sig för att fuska. De hittade helt enkelt på ett ord, nämligen ordet svanprö. Det kan verka otroligt att jag kommer ihåg ordet 40 år senare, men detta oerhörda regelbrott var ett sådant trauma att det för evigt etsade sig fast i minnet. Eller så var det fräckheten och kreativiteten som fyllde mig med avund och beundran. Jag minns att herrarna – halvhjärtat och fnissigt – försökte förklara vad en svanprö var för något. De började så här: ”Vadå? Har ni aldrig hört talas om svanprö?” (J hade börjat läsa något naturvetenskapligt ämne på universitetet, så man kunde aldrig veta. Svanprö kanske var något dom slängde sig med på hans fakultet.) Till slut sprack de förstås och erkände. Vi behövde inte ens kolla i SAOL. Det var en bra kväll.

Varför berättar jag denna historia? Jo helt enkelt för att jag tycker det är dags att ordet svanprö får sin rättmätiga plats i Googles träfflistor. För säkerhets skull nämner jag ordet (svanprö) sju gånger i denna text. Det har fått en egen kategori och en egen etikett. Jag kommer givetvis att dela inlägget i sociala medier. Och min kompis författaren ska jag messa det till, som tack för inspirationen. Nästa gång jag googlar på svanprö kommer jag att hitta det här inlägget. Det gör mig unik!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: