Vägs ände för pressetiken?

Jag inleder 2018 med en väldigt mångordig tillbakablick på det pressetiska haveri som inräffade 2017. Jag gör också ett försök att förstå orsakerna. Jag är rätt förbannad.

För ett par deccenier sedan började vi tala om ” det ansiktslösa kapitalet”. Det handlade om att börsföretagen i allt mindre utsträckning ägdes av förmögna privatpersoner och att ägandet hade övertagits av fonder, förvaltade av ”räknenissar”. Detta, menade kritikerna, skulle leda till att företagen struntade i sina medarbetare och det samhälle de verkade i för att i stället ägna sig åt ”kvartalsrapportekonomi”.

Visst skapade det problem. Men i dag är det svårt att finansiera oetisk verksamher över börsen, eftersom hållbarhetsfrågor och etiska riktlinjer har fått allt större makt i förvaltarledet. Det fick jag klart för mig när jag intervjuade förvalatarna av Öhmans etiska obliogationsfond.

Värre är det med den tredje statsmakten. Här har det ansiktslösa kapitalets makt, i form av klickintäkter, spridit sig in i och uppför den publicistiska näringskedjan. Gamla begrepp som ”trovärdighet”, ”lojal läsekrets” och ”samhällsansvar” har fått ge vika för begrepp som ”klickraket” och ”nativeannons”. Dessutom har bristen på publicistisk styrning skapat redaktioner där varje reporter har fått driva sin egen agenda, så länge den genererar intäkter.

När nyhetsmedierna på 90-talet började lägga ut sitt innehåll på webben brukade jag säga att ”gratisnyheter är värdelösa”. Detta enligt den enkla ekonomiska principen att saker som inte kostar något inte har något värde. Jag vågar påstå att jag fick rätt. När nu tryckmedierna, efter åratal av ständiga upplageminskningar och kostnadsnedskärningar, börjar se slutet på den ekonomiska framgångssaga de ändå har haft i 150 år, så finns det ingen affärsmodell på nätet som gör att de publicistiska principerna kan flytta med dit. Allt som finns är ”bang for the click”.

Jag kanske har fel. Med betalväggarna kanske nyhetsvärdet kan återerövras. Jag är tyvärr inte särskilt optimistisk.

De sociala medierna har givetvis spelat in. Men att den tredje statsmakten (gammalt fint ord för medier som underkastar sig publicistiska principer) så ofta och så snabbt valde att underkasta sig de sociala mediernas logik har visat sig förödande för de publisistiska principerna och för pressetiken.

Låt oss nagelfara de svenska publiceringsreglerna, såsom de uttrycks i Tidningsutgivarnas och Journalistförbunets gemensamt förmulerade skrift ”Spelregler för Press, Radio och TV. (De finns här.) Hur väl stod de sig 2017?

  1. ”Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.”

Jag orkar inte ens kommentera detta. Om du tycker att nyhetsförmedlingen under 2017 var ”korrekt och allsidig” ska du sluta läsa här. Du kommer ändå inte att ta till dig något av innehållet i texten, så gör något användbart med din tid. Kränkande? Tough shit!

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

Denna regel kastades helt överbord när klickjournalistiken slog klorna i den vktiga #meetoo-kampanjen. Att nyhetsrapporteringen dignade under skribenternas egen indignation var ofta uppenbart och en så selektiv källkritik har jag aldrig tidigare skådat. Selektiv källkritik är inget nytt, men detta är en helt ny nivå.

3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.

Detta är en direkt kontraindikation för framgångsrik klickjournalistik. Låt oss ta ett exempel från i dag. I natt exploderade en sprängladdning i ett trapphus i Helsingborg. Detta var Expressens rubrik:

Mia, 31, flydde hemmet efter explosionen: ”Fruktansvärt”

Men Mia hade inte flytt, hon hade blivit evakuerad:

– Det är så pass omfattande skador i fastigheten att man har beslutat att evakuera de som bor där, säger Mikael Lindh, vakthavande befäl vid polisen, till TT. (Jag undrar vem ”man” är i texten. I folkbildningssyfte kunde det ha varit bra att berätta vem som kan fatta besult om att en fastighet ska evakueras).

Det enda i rubriken som hade täckning i texten var att Mia använde ordet ”fruktansvärt”, men det handlade om explosionen och inte om att hon tvingats lämna bostaden.

4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.

Här tror jag faktiskt inte att det har blivit värre. Nyhetsmedierna är generellt bra på att bedöma bilders trovärdighet och bildens starka upphovsrättsskydd gör det fortfarande går att tjäna pengar på äkta nyhetsbilder. Att fejkbilder sprids i sociala medier är en annan sak. De traditionella medierna skulle snabbt tappa trovärdighet om de hängde på.

5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att ett genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar.

6. Publicera utan dröjsmål Pressens Opinionsnämnds klandrande uttalanden i fall som rör den egna tidningen.

De här reglerna har inget värde i dagens medielogik. När en felaktighet väl är publicerad är det som regel för sent att göra något åt det och alla försök till bemötanden och rättelser blir bara sprattel på kroken som gör att man fastnar ännu hårdare. Det är det som har lett fram till det tröttsama ”pudlandet”, där företag och myndigheter (numera allt oftare även privatpersoner) erkänner och ber om ursäkt för saker de själva anser att de är oskyldiga till. ”Gör en pudel, skriv av förlusten och gå vidare”, är ett vanligt råd från kriskonsulten. Jag har själv använt det, även om jag avskyr pudlar.”

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

Mediernas hantering av #meetoo är nog den största kollektiva kränkningen av privatlivets helgd som har utförts i Sverige. Vi har fått läsa detaljerade beskrivningar av  hur långt in i vilken kroppsöppning utpekade människors olika kroppsdelar har varit, vilka ställningar som har använts, vilka könsord som har yttrats i sovrum och budoirer. Uppenbart allmänintressse? Sluta larva dig!

8. Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.

Denna regel tycks vara reletivt ograverad. Visst skrivs det om självmord, men det har det alltid gjort, när det har ansetts relevant (som med Ted Gärdestad). Däremot har jag träffat många journalister som inte förstår orsaken till att regeln finns; att skriverier om självmord bevisligen kan utlösa självmordsimpulser hos andra.

9. Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.

Inte heller här har mycket hänt, men den nya gränslösa journalistiken har skapat ett nytt landskap för denna regel. Medierna är, och har alltid har alltid varit, mer hänsynsfulla mot svenska offer än mot utländska offer. Det blev tydligt i rapporteringen av den svenska journalisten som mördades på en ubåt i Danmark. Den som läste om häktningsförhandlingarna i dansk press fick veta mycket mer än de som läste svenska medier. Samma sak gäller omvänt, så vi har inget att yvas över.

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Här är det lydelsen ”saknar betydese i sammanhanget och är missaktande” som är viktig. Denna paragraf har visat sig väldigt elastisk den senaste tiden. Högermedier berättar gärna om brottslingars nationalitet (om det inte kommer från Norge, Belgien eller andra respektabla nationer). Vänstermedier gillar att berätta om sverigedemokrater som begår brott men slår gärna vakt om regeln när det gäller övrig partitillhörighet. Faktum är att de där uppräknade faktorerna kan ha betydelse för att vi ska förstå sammanhanget. Jag minns kollegor som tog så allvarligt på regeln att de skrev helt obegripliga artiklar, som hade blivit fullt begrpiliga om man hade fått lite vägledning om exempelvis de inblandades religiösa åskåding eller sexuella läggning.

Regeln är ganska verkningslös numera, eftersom det oftast är rätt enkelt att själv ta reda på dessa saker. När jag sjäv var nyhetsjournalist så gick jag alltid omkring och visste en massa saker om folk som allmänheten inte visste. Så är det inte längre, nu kan vem som helst snabbt få veta lika mycket, och mer, än journalisterna.

13. Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.

14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

Återigen: #meetoo har skapat den mest massiva vågen av överträdelser av dessaa regler sedan de skrevs. Anmälningar med det uppenbara och uttalade enda syftet att skada den som blivit anmäld har ofta angetts som avgörande för publiceringsbeslutet. Vi har också sett flera fall där nedlagda polisanmälnigar eller åtal, eller rentav friande domar har använts som ”bevis” i publiciteten. Det har hänt förut, men aldrig tidigare i den här omfattningen och av medier med så hög etisk svansföring.

Det ska bli intressant att se hur PO och Pressens Opinionsnämnd kommer att agera. PO Ola Sigvardsson har redan skrivit en mycket kritisk debattartikel i DN. Jag återkommer till den.

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

17. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.

Ja, vad ska man säga? Åter ett kollektivt pressetiskt bottennapp. Att bara en chefredaktör hittills har fått gå över plankan är rätt obegripligt. Eller kanske är det helt logiskt i den anisktslösa publicismens tid?  Hennes öde beseglades snarare av hur hon hanterade de egna medarbetarna. Mediet i fråga är ett av de få som inte har namngivit den egna medarbetaren, vars uthängning på Instagram satte denna snöboll av etiska övertramp i rullning.

 Så här skrev PO Ola Sigvardsson i en debattartikel i DN för ett par veckor sedan:

”Om, låt oss säga, överbefälhavaren beslås med snatteri kan det rapporteras utan att det är ett brott mot etiken. Det har vi rätt att få veta. Med kändisar, som artister, skådespelare och atleter, är saken annorlunda. Vi vet vilka de är och är kanske nyfikna på hur de lever sina liv. Men allmänheten har inget ansvar att utkräva av dem. Så om en fotbollsspelare åker dit för snatteri är det för det mesta inget vi har rätt att få ta del av. Det tillhör personens privata sfär. Även om det kanske vore kul att veta.”

Vidare:

”Ett argument som förts fram i debatten är att det är namngivningarna som givit #metoo dess styrka. Att det därför var rätt att hänga ut männen, att de får offras för en större god sak. Det är ett bestickande argument, men har inget med pressetik att göra. Etikens uppgift är att formulera spelregler för umgänget männis­kor emellan, så att vi kan umgås utan att skada varandra på ett oförsvarligt sätt. Att peka ut anständighetens gräns. Där har pressetiken en roll att spela även i framtiden. Ett medielandskap där utgivarna slutat att ta hänsyn till att publiceringar kan skada människor skulle på kort tid skapa ett mycket obehagligt samhälle att leva i.(Läshjälp: ”Bestickande argument” ska här utläsas ”skitsnack”.)

Ett mycket obehagligt samhälle att leva i. Det är en viktig poäng. 1700-talsförfattaren Samuel Johnson myntade en gång uttrycket ”Vägen till helvetet är stensatt med goda företsatser”. När det goda föresatserna egentligen är klickekonomi så är de inte ens goda längre.

Hur kunde det bli så här? #meetoo dök upp just när de pressetiska reglerna gjorde de raditionella medierna som mest sårbara. Hårt trängda av hätska diskussioner om ensamkommande flykringbarn, tiggare, våldtäkter, no go-zoner och andra infekterade ämnen så uppenbarade sig ”The Perfect storm”. Äntligen kunde mediena visa att de minsann vågade hänga ut de skyldiga (och kanske rentav de oskyldiga). Att de kunde ge de sociala medierna en match.

Att flera av de uthängda i #meeto var kändisar gjorde saken ännu bättte (förutom att den som hängdes ut först och hårdast var journalist på en av landets största tidningar och därtill en känd vapendragare för feminismen). Vid varje nytt #meetoo-upprop satte redaktionerna igång jakten: ”Finns det några kändisar på listan?” De vanliga superokända tjejerna som hade utsatts av övregrepp från  lika superokända snubbar struntade man fullständigt i. Vem bryr sig om deras historier, såvida det inte var en fransk ”kulturprofil”,  gift med en akademiledamot, som var gärningsmannen?

Om jag hade haft någon som helst impact i debatten så hade den här texten triggat igång de där middagstalen. Ni vet när publicisterna tar i från tårna och berättar om hur bra och viktiga medierna är och hur all kritik mot dem kommer från ”krafter som har en dold agenda” och vars mål är ”ett samhälle som är mycket obehagligt att leva i.”

Men det där sista var det väl pressombudsmannen Ola Sigvardsson som sade? Just det. Innan han blev PO var han chefredaktör på Östgöta Correspondenten. Så han har nog också hållit ett och annat middagstal. Det finns nog mallar för dem.

Den svenska tryckfrihetsförordningen är, tillsammans med de nödvändiga branschreglerna, en mycket viktig del av den svenska demokratin och den värdegrund som borde vara den vi står på. Den är faktiskt en av de få saker som väcker lite nationalistisk stolthet i mig.

Just nu skäms jag. Jag hoppas att de som har medverkat till att göra 2017 till pressetikens mörkaste år någon gång kommer att inse det och skämmas lite de också. Och att 2018 blir ett bättre år.

Disclaimer:

Det är mycket #meetoo i den här betraktelsen. Och för att föregripa dem som vill missförstå all kritik som riktas mot allt som har med #meetoo att göra, och som vill peka ut alla som uttalar sådan kritik som antifeministiska samhällsfiender (till och med min egen son misstänkte mig ett tag för att vara det), vill jag säga följande:

Jag tycker att #meetoo var och är en viktig kampanj. Den handlar för mig om att människor fortfarande inte har lärt sig umgås med varandra över könsgränserna, att män måste lära sig att inte försöka ligga med kvinnor som inte vill ligga med dem och att kvinnor måste våga säga ifrån direkt. Att det ska räcka med en markering. På krogen, och andra ställen dit många går för att hitta en partner, kan det behövas markeringar mot oönskade inviter, närmanden och tafsninngar. På jobbet, på bussen, på gatan, i snabbköpskassan eller helt enkelt på alla andra platser ska det inte behövas några markeringar alls. 

Att många unga tjejer i dag har hemligt telefonnummer och aldrig svarar i telefon om de inte känner igen den uppringandes nummer är sorgligt. Att straighta tjejer går på gayklubbar ”för att slippa creeps” är också sorgligt, även om de säkert är välkomna dit. Attt så många snubbbar fortfarande tror att tjejer ”vill”, trots att tjejerna med ord och handling säger något helt annat, är ett misslyckande som vi alla få ta på oss ansvaret för. Har har vi kunnat misslyckas så kapitalt? Kom inte dragande med invandringen! För även om kukturskillnader kan skapa problem så har inte historierna jag har hört i kampanjen haft något sådant tema. Visserligen finns en fransman bland de utpekade kändisarna. Men jag tror inte det är den kulturen som SD pratar om.

Det jag är kritisk mot är hur medierna har hanterat kampanjen. Förutom det jag har sett i publiciteten har jag från pålitliga källor hört historier från olika redaktioner som saknar motstycke. Människor har  blivit av med sina jobb, tvingats till tystnad, tvingats till publiceringar av saker de inte själva har trott på. Stämningen ligger i botten på flera redaktioner Källskyddet förbjuder mig att vara tydligare än så.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s