Från Nack-krage till Imodium, eller hur turistdiarré blev en brittisk folksjukdom

En liten notis i en grekisk lokaltidning fångade mitt intresse. Den handlade om det brittiska försäkringsbolaget Allsure, som hade fått sitt tillstånd indraget av regeringen sedan det avslöjats att bolaget satt i system att hjälpa kunder att kräva kompensation för olika magåkommor de dragit på sig på utlandsresan.

Jag snokade vidare och hittade en artikel i lokaltidningen Lancashire Post (Allsure har sitt huvudkontor i Lancashire). Där stod det att flera turistorter numera vägrade att ta emot britter, eftersom det kostade så mycket att processa om skadestånd för påstådda matförgiftningar.

Vafalls? Skulle problemet vara så omfattande att man hellre avstod från turistinkomsterma? Eller har britter så känsliga magar att de inte klarar av att lämna landet? Kan detta ha bidragit till resultatet i folkomröstningen? Jag forskade vidare.

50-faldig ökning

Jodå. Den brittiska regeringen gick ut med ett pressmeddelande 9 juli med rubriken ”Crackdown on fake holiday sickness claims”. Där kan vi läsa att den brittiska reseindustrin sedan 2013 har noterat en 50-faldig ökning av antalet fall, något som britterna är ensamma om i Europa. Eftersom företagen oftast vill lösa saken utanför domstol – matförgiftningar inverkar menligt på affärerna och processer kostar pengar – så har kostnaderna skenat. Landets nytillträdda justitieminister David Lidington skräder inte orden:

”Vårt budskap till dem som ställer falska skadeståndsanspråk är glasklart: Er verksamhet är skadlig och kommer inte att tolereras.” Han tillade att den som avslöjades riskerar upp till tre års fängelse.

Den 25 augusti kom beslutet att ta ifrån Allsure licensen, sedan det visat sig att bolaget systematiskt har uppmanat kunderna att begära ersättning för magsjuka och hjälpt dem att formulera ersättningskraven.

Från nackkrage till Imodium

Hur blev det så här? Varför blev falsk turistdiarré plötsligt en brittisk folksjukdom? Svaret är enkelt: När regeringen skärpte kraven för skadeståndsanspråk genom att se till att sätta en gräns för de drabbade företagens legala kostnader, så öppnades den samtidigt en ny affärsmodell. Vid resor utanför Storbritannien finns ingen sådan gräns. Därför kan processkostanderna bli skyhöga för den researrangör eller restaurangägare som vill bestrida ett skadeståndsanspråk. Bättre att göra upp i godo. Den gamla kassakon wiplash-skada fick ge plats för turistdiarrén. Nackkragen byttes ut mot ett recept på Imodium.

Jamen ändå. Det kan vål inte vara ett så stort problem? Så många oärliga britter och hala försäkringsbolag kan det väl inte finnas i Storbritannien? Jodå. Mitt husorgan The Guardian berättade om detta i somras, i en artikel med den fyndiga rubriken ”Why Brits got the bug for holiday sickness scams”,

Den spanska branschorganisationen för hotell och restauranger hävdar i artikeln att britternas känsliga magar kostar deras medlemmar 100 miljoner Euro om året. En stor reseoperatör presenterade bolagets egen statistik från juni och juli 2016: 700 000 britter, 800 000 tyskar och 375 000 skandinaver. Skandinaver tycks ha tåliga magar, bara 39 av dem reste skadeståndsanspråk. Tyskarna var lite känsligare med 114 anspråk och så har vi britterna, med nästan 4 000 magsjukor. Eller för att ta lite procent: UK: 0,6 procent magsjuka. Tyskland: 1,4 promille. Skandinavien: 1 promille. Sträck på er, skandinaver!

”No-win, no-fee”

Reseoperatörerna berättar om flera fall av systematiskt missbruk. The Guardian räknar upp många exempel på det fenomen som kallas ”claims farmers”, som den ”Claims-clinic” som öppnade härom året på Teneriffa, under mottot, ”No-win, no-fee”. Eller hur resenärer på väg hem från Spanien blir approcherade av personer som erbjuder dem att ordna skadestånd.

Det är inte bara regeringen som sätter ner foten. Researrangörerna har också tröttnat. Ett par som krävde skadestånd på 10 000 pund tre år efter en resa till Hotel Caldera Palace på Kreta är nu stämda på 170 000 pund av hotellet, som anser att deras varumärke har drabbats i så stor omfattning. I de brittiska taboliderna får vi veta att hotellet har presenterat bilder från sina övervakningskameror och inlägg på Facebook som visar att det brittiska paret hade hur trevligt som helst och hällde i sig stora mängder alkohol, just när de påstår att de låg däckade i magsjuka. Fler exempel räknas upp i artikeln.

Finns det någon sensmoral i denna historia? Ja, det finns tre, anser jag:

  1. Den svenska rättstraditionen gör att vi har sluppit det mesta av den här sortens ”claims farming” och brännvinsadvokatyr. Svenskarna funderar ytterst sällan på hur de ska kunna tjäna pengar på sin diarré. Baksidan är att människor som verkligen har utsatts för lidande har fått nöja sig med en stuntsumma och en klapp på axeln.
  2. Ibland gör de svenska mediernas restriktiva regler för namnpublicering mer skada än nytta. Det kanske skulle ha allmänpreventiv verkan om den som flagrant missbrukar systemen riskerar lite public shaming? Fördelen är att public shaming inte kan missbrukas hur som helst (om man inte är partiledarkandidat, då kan den till och med missbrukas av Sveriges Radio).
  3. Britterna går åter i bräschen för att åstadkomma Death By Torism. Fylleturisterna i Club 18-30, de ansiktstatuerade fotbollshuliganerna och de arroganta polkagrisarna har nu fått sällskap av de falska turistmagarna. Gästfriheten prövas alltmer, Britternas reaktion är ofta att ytterligare öka avståndet till lokalbefolkningen när de reser utomlands. Hur många gånger har jag inte hör en britt säga ”Dom vill ha våra pengar, men dom vill inte ha oss här!” Jag önskar att jag kunde förklara vilken brist på självrespekt och självinsikt den formuleringen vittnar om. Jag har också hört svenskar säga det. Sluta med det!

En reaktion på ”Från Nack-krage till Imodium, eller hur turistdiarré blev en brittisk folksjukdom

  1. Nu påmindes jag om att jag ville skriva ett inlägg om detta när det kom ut i The Guardian. Glömde helt bort det i semesterslöheten. Ja, det finns vissa sidor av den brittiska personligheten även den största anglofil har problem med. Hur de är så oförmögna att se sina egna brister gentemot övriga européers…och så är vi där vi är idag. Om de bara diskuterade Brexit som tyskarna gått in för att ta itu med sin historia så hade det kunnat bli bra men de ser bara sin storhet och så distanserar de sig när det går fel som du säger.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s