Den där ångesten efter leveransen

Det läskigaste man är med om  som konsult är den där perioden som förflyter mellan den första leveransen till en ny uppdragsgivare och responsen. Succé eller fiasko? Jubel eller tomater? Fakturera och fira eller skämmas och göra om?

När detta skrivs sitter Andreas Stellan och gör de sista klippen på en helt ny podcast åt en helt ny uppdragsgivare. Samtidigt redigerar Jannie Flodman sina bilder. Snart kommer jag att länka ljudfilen och fotona i ett mail och trycka på sändknappen. Sen är det bara att vänta på recensionerna.

Jag vill med det här inlägget försöka fånga in den där känslan. När Natten är Dagens mor och Kaos är granne med Gud. När man så gärna vill andas ut efter två dagar av anspänning, bara för att inse att det är nu det blir riktigt jobbigt.

Jag tror att alla som håller på med något som kan kallas kreativt arbete har upplevt den där ångesten, vare sig man har ställt sig på en scen, hängt upp en tavla eller levererat skisser till en kampanj. Eller gjort en podcast.

Allt är mitt fel!

Det går inte skylla på att briefen från kunden var dålig eller rentav felaktig. Särskilt inte  i detta fall, eftersom briefen var mycket tydlig. Jag hade all information jag behövde, det enda som nu avgör är om jag och mina medarbetare lyckades leverera det kunden förväntar sig.

Det går att skylla på att kunden hade för höga eller felaktiga förväntningar. Men det är i så fall jag själv som har skapat de höga förväntningarna.

Det var inte en säljare som träffade uppdragsgivaren och skrev en offert, utan att ha kollat med mig. Det var jag själv. Det var också jag som briefade Andreas, som har gjort musiken och redigerat podcasten. Det var jag som briefade fotografen Jannie. Jag vet att de är bra på vad de gör. Om resultatet blir dåligt är det bara mitt fel. Andreas och Jannie kommer också att bli ledsna och det kommer också att vara mitt fel. Så mal tankarna.

Jag kanske tycker det jag levererade var bra, medan uppdragsgivaren tycker tvärtom. Jag kanske tvingas göra om det så att jag tycker att det blir sämre. Egentligen är det inget problem, kunden har alltid rätt. Men visst blir det ett hack i självkänslan. Och visst måste jag förklara varför jag tycker det är bra och stå på mig lite – jag är konsult och förväntas veta vad jag håller på med. Alla som känner mig vet att jag har rätt gott självförtroende, något jag hävdar är en ganska viktig egenskap i konsultrollen.

Slut på tid, lust och kompetens

Det värsta är ändå att leverera något man inte själv tycker är särskilt bra, med argumentet ”det är nog så här kunden vill att det ska vara”, eller ”det här får anses bra nog”. Då sviker jag både mig själv och framför allt min uppdragsgivare, som förväntade sig att jag skulle leverera det jag själv tyckte var det bästa jag kunde åstadkomma. Vi har alla gjort det någon gång, när tiden, lusten eller kompetensen tog slut för tidigt. I vissa organisationer är det mer regel än undantag.

John gör PodcastInspelning pågår. Foto: Jannie Flodman

Jag har varit konsult i 20 år. Sedan första dagen, hos Jerry Bergström 1997, har jag hundratals gånger ställt de två frågor jag tycker är viktigast i konsultrollen: Hur ska jag få klart för mig vad uppdragsgivaren förväntar sig och hur ska jag göra klart för uppdragsgivaren vad jag tror hen kan förvänta sig. Ställs förväntningarna för lågt så dör samarbetet sakta ut på grund av bristande entusiasm från båda parter. Ställs de för högt så dör samarbetet snabbt, på grund av akut besvikelse.

Ibland är det orättvist. Jag har varit med om projekt som enligt alla parametrar varit extremt lyckade men där uppdragsgivaren säger att ”ja, men vi kände oss inte riktigt hemma i kampanjen” eller något liknande. Jag kan inte ge konkreta exempel utan att det blir uppenbart vilka uppdragsgivare jag pratar om. Eller där vi fått resultat långt över vad vi själva förväntade oss, men där kunden hade orimligt höga förväntningar. Jag minns flygbolaget som fick helsidor i dagspressen när de började flyga från Sverige, men som ända var rasande för att nationell TV inte var på plats på invigningen. Själv var jag korkad nog att undra om inte fullsatta plan var en bättre värderingsfaktor än antalet TV-kameror. De klev djupt förorättade ombord på sitt plan och flög tillbaka till det land de kom ifrån. Bye!

Så blir det ibland och då finns det ingen anledning att bli särskilt frustrerad, så länge man får betalt. Värre är det när man har tryckt på sändknappen med känslan av att ”Där satt den!” för att 20 minuter senare få ett svar (med tio namn inkopierade i cc-fältet) som inleds med ”Det här är väldigt långt ifrån vad vi förväntade oss”. Då gör det ont.

Det låter som om jag är van vid att misslyckas. Jag kanske har valt fel jobb?

Så gör det ont igen

Nja, jag har trots allt lyckats göra det här i 20 år nu. I början, när jag fick fria händer med stora kunder, utan att ha jobbat en minut som PR-konsult, så blev det några kraschlandningar. Sedan dess har misslyckandena ofta handlat om just detta: att skapa rätt förväntningar för att sedan leverera i nivå med eller över förväntningarna.

Eller så har jag helt enkelt slarvat i detaljerna. För även om jag själv tycker att jag är rätt bra på kommunikation och en både kreativ och strategisk kommunikatör, så erkänner jag utan omsvep att jag har haft en märklig förmåga att övervärdera förväntan på en snabb leverans. Ju äldre jag blir, desto bättre har jag blivit på att dubbel- och trippelkolla saker. Men åren som anställd på en akutmottagning och, senare på nyhetsbyrån TT, har satt sina spår. Jag sitter alltid med känslan att det är bråttom. När jag får en halvtimmes podcast som ljudfil av Andreas vill jag ha lyssnat på den och gett honom respons inom en timme. Efteråt tänker jag att jag kanske borde ha lyssnat minst en gång till och mer noggrant. Men för mitt inre öga ser jag hur uppdragsgivaren sitter och stirrar på skärmen och väntar på mitt mail. Jag vill höra hen säga ”Wow! Vad snabba ni är! Och vad bra det är! Tack!” Jag förtränger lätt risken att svaret i stället blir ”Det här är väldigt långt ifrån vad vi förväntade oss”. Och så gör det ont igen.

Så när jag får tillbaka den redigerade podcasten av Andreas så ska jag lyssna igenom den en gång till, noggrant och kritiskt. Den får inte gå till kunden innan jag känner mig säker på att jag levererar det bästa vi kunde åstadkomma.

Update: Just när jag hade skrivit färdigt så kom positiv feedback från kunden. Nu får det vara nog med självömkan. Nu kan vi fira!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s