Jag lovade i går att leverera 13 tips för hur vi kan göra våra semesterresor mer hållbara och på köpet få en roligare semester. Men när jag började skriva inledningen till råden så insåg jag att de får vänta en dag till. Inledningen blev ett eget blogginlägg, som framför allt handlar om historisk eftersläpning.

Behöver vi verkligen en massa beskäftiga tips om hur vi ska bli bättre turister? Svenskarna är väl världsmästare i turism, sedan tiden då vi var Europas dyraste land och kunde betala en charterresa till ”Torre” eller ”Mallis”, om vi bara söp och rökte tillräckligt mycket när vi var där?

Både Sverige och världen har i grunden förändrats sedan den tiden. Tack och lov. Gevaliakaffe och svenska köttbullar är allt svårare att hitta på turistmålen. I stället dricker vi cappucino och äter meze i såväl Stockholm som Stockamöllan. Samma sak har hänt i turistländerna, även om Fredrik Lindström kan ha rätt i att vi är världens modernaste folk.

Jag tror att många, kanske omedvetet, vill ta semester från all den där modernismen när de åker på semester. De vill hitta det där Grekland som det ser ut inne i huvudet, inte det som finns på riktigt. Turistbyrån och Charterarrangörerna hjälper gärna till. Jag tänker på sketchen i Grotesco ”Det är så underbart här i Skärgården. Här händer det absolut ingenting”

Rosling kunde

Det kallas historisk eftersläpning. Experten på att visa oss exempel på detta var Hans Rosling, som ständigt påminde oss om att vår bild av omvärlden baserades på vad vi lärde oss i skolan på 60-talet och att skolan fortfarande i stor utsträckning lär ut samma sak, trots att det i vår uppkopplade värld är busenkelt att ta reda på hur det verkligen förhåller sig (om vi undviker att tro på allt ljug på internet).

Det finns många i Grekland som gärna ställer upp och levererar vår historiskt eftersläpade bild. De tycker också att det är skönt att slippa ändra på något. Tyvärr är leveransen ofta ganska medioker och ibland rent förskräcklig. Ibland blir jag rent mordisk när jag för kvantiljonte gången hör Theodorakis ”Zorbas Dans”, oinspirerat framfört av lätt påstrukna musiker på turistrestaurangen. I synnerhet som jag vet hur många i Grekland som både skriver och framför fantastisk musik. Tänk om svenska krogar bara skulle spela Siw Malmkvist och Ace of Base hela dagarna. Tänk om paradmenyn på Oaxen såg ut så här:

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Förrätt

Räk-cocktail på burkräkor och tubmanjonnäs, serverad med lättrostad formfranska

Varmrätt

Slottsstek (extremely well done) med Findus rönnbärsgelé, nytinad brysselkål och kokt potatis

Dessert

Winner Vaniljglass med varm chokladsås

Kokkaffe och havreflarn

Drycker

Three Towns Mellanöl, Absolut rent Brännvin, Vino Tinto Español, Grönstedts V.O.

Alkoholfritt alternativ: Lyckhomls Lättöl, Ramlösa eller rumstempererat kranvatten

 ♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦ 

Skulle vi springa benen av oss för att äta där? Knappast! Tyvärr är det just det konceptet många grekiska turistrestauranger kör med, fast baserat på grekisk 70-talsmat. Varför äter inte greker på de ställena? Av samma skäl som stockholmarna inte äter på turistrestaurangerna på Västerlånggatan i Gamla Stan.

Brasklapp: Jag älskar traditionell husmanskost, såväl svensk som grekisk. Men den ska vara vällagad och baserad på bra råvaror. Jag tar gärna en öl och en snaps till sillen eller en tsikoudia efter maten. Men brännvinet ska vara rätt kryddat och tsikoudian ska vara gjord av pressade druvor.

Entreprenörerna är immunförsvaret

Kris betyder möjligheter, heter det. Efter krisnatten antingen dör man eller så tillfrisknar man, immun. Greklands enda immunförsvar mot den sjukdom som har drabbat landet är entreprenörerna, som trots ett hoprasat kreditsystem och allt högre skatter lyckas starta bryggerier, vinmakerier, nouvelle Greco-restauranger, gaybarer, hippa coffee shops, designateljéer, cocktailbarer… Ofta är det unga greker som har att välja mellan att jobba för minimilön, vara arbetslösa, flytta utomlands eller starta eget. Ofta har de gjort en vända med servicejobb i London, Amsterdam, New York eller Stockholm.

Jag känner en hel del av de här hjältarna. Deras gemensamma nämnare är att de ständigt blickar ut i omvärlden för inspiration för att sedan göra något lokalt. Som cocktailbaren Bohème, där det finns exklusiv sprit från hela världen, mixad med lokala råvaror som fikon, oliver, graviera, timjan och apaki. Eller den pyttelilla gaybaren Rogmi, startad av två unga tjejer. I en liten gränd, bara tio minuters promenad från turiststråket, skapar de känslan av Berlin, Barcelona eller Amsterdam, fast på grekiska. Eller Colombo, som gör fusion-food baserad på lokala råvaror. Vad sägs om grekisk sushi? Jag har provat, det smakade utmärkt!

En annan gemensam nämnare är att de ständigt vill ha feedback. Vad tyckte du? Hur kan vi göra det bättre? Tror du folk från Sverige vill äta det här? Vad är trenden i Stockholm nu? Jag svarar ärligt och så gott jag kan. Det enda jag ljuger lite om är just det faktum att många åker till Kreta för att få resa tillbaka i tiden. De vill äta moussaka, grekisk sallad, grillspett på dåligt fläsk och fyllda paprikor. De vill dricka retsina. De vill ha mannagrynspudding och dålig raki ”on the house” tillsammans med notan. De vill dricka Mythos vid poolen, lukta på kloret och lyssna på grekisk schlagermusik från 60-talet. Jag undanhåller dem denna sanning. Delvis för at jag vill uppmuntra deras strävan. Delvis för att jag förtränger verkligheten. Lögnen är med andra ord till hälften vit och till hälften omedveten, fru domare!

Vispgrädde i capuccinon

Men det spelar väl ingen roll? Om jag vill ha 60-tal när jag åker till Grekland så ska jag väl kunna få det?

Problemet är bara att det är allt färre turister som vill det. Stora delar av Chania med omnejd lider av denna historiska eftersläpning. De undrar varför allt färre äter på deras flottiga taverna eller köper deras smaklösa souvenirer. De förstår inte varför det är tomt på deras bar, när de häller socker i min Cuba Libre och vispgrädde i min cappucino. ”Det är fler turister i stan än någonsin, ändå har jag färre gäster än någonsin!” Ibland orkar vi inte ta diskussionen. Vi nickar beklagande, betalar och går. Innerst inne är vi konflikträdda svenskar.

Eller så gör de som En Plo på Portou. Drar in gästerna med lock och pock, serverar förskräcklig mat till hutlösa priser och blir hotfullt otrevliga mot dem som klagar. En Plo gör strålande affärer, tack vare sitt fantastiska läge och sin totala hänsynslöshet. Enligt Tripadvisors recensenter är det Chanias sämsta restaurang. Här är bildbeviset:

Det är kanske huvudskälet till att jag vill dela med mig av mina beskäftiga råd. Så länge En Plo är fullsatt varje dag, trots alla varningar, finns arbete kvar att göra.

I morgon kommer de goda råden. Jag lovar! Om jag inte får för mig att skriva något annat. Som till exempel hur man kan resa riktigt långt bakåt i tiden genom att ta en drink i baren på Chalepa Hotel, som en gång var Storbritanniens ambassad i den då självständiga nationen Kreta. Eller hur vi upptäckte att Chanias bagerier faktiskt har mycket bättre bröd än vi trodde. Vi får se!