Det finns tusentals berättelser. Här är min.

sdr
Kungsgatan. Foto: John Göransson

Plötsligt slår paniken till i Cityterminalen. Någon skriker hysteriskt, alla rusar blint mot utgången. Vi förvandlas på en sekund från en kö till en skenande hjord. Jag springer bakom min fru, snubblar på hennes kabinväska och faller omkull. Min hjärna är blockerad av skräck. Jag vet bara att jag nu snart är sist och att vad eller vem det nu är som är på väg för att döda oss alla snart är ikapp. Louise hjälper mig upp, vi rusar vidare, ut genom dörrarna mot Kungsgatan. ”Varför springer vi?” frågar Louise. ”Jag vet inte”, svarar jag. En tjej skriker hysteriskt. ”Varför skriker du?” frågar Louise ”Jag vet inte”, svarar hon.

Jag ser tillbaka mot ingången. Där står två säkerhetsvakter. Vi förstår att det var falskt alarm och går tillbaka mot ingången. Där står en ung tjej och gråter förtvivlat. Hon är ensam och vettskrämd. ”Jag vet inte var min kompis är”, hulkar hon. ”Hon bara sprang ifrån mig och jag kan inte springa”. Hon har ett funktionshinder och har svårt att gå. Jag hade lagt märke till henne tidigare. En tjej jag minns från skolan hade samma funktionshinder. Jag minns henne från när vi var i ungefär samma ålder som den här tjejen är nu. Jag lägger handen på hennes axel, försöker lugna. ”Alla mår bra. Du har inget att vara rädd för längre. Din kompis är i närheten. Hon kommer tillbaka snart, eller så kan du ringa till henne”, säger jag och pekar på den rosa mobiltelefonen hon krampaktigt håller i ena handen. Louise stryker henne över armen. Tjejen får syn på sin kompis. Det visar sig att hon kan springa lite. De kastar sig i famnen på varandra. Klockan är fem minuter i fyra, fredagen den 7 april 2017.

Exakt en timme tidigare satt jag på tunnelbanan. Ute i god tid. Tänkte att jag kunde hinna med en öl på Centralen medan jag väntade På Louise. Vi var på väg till vårt hus på Kreta för att fira Påsk. Det vanliga fipplandet med mobiltelefonen. Jobbidéer for genom huvudet. Jag mådde bra.

Då kom flashen från Ekot. En lastbil hade kört in i en folkmassa vid Åhléns. Jag befann mig i princip rakt under. Tio sekunder senare sade föraren att polisen hade gett order om att inga tåg fick stanna vid T-centralen. Jag kände hur stresshormonet pumpade ut i kroppen. Nu hade det hänt. Berlin, Nice, London… Nu var det vår tur.

Jag ringde Louise. Hon satt på kontoret på Sveavägen och skulle precis ge sig iväg. Hon visste ingenting. Jag försökte förklara. Hörde att jag lät osammanhängande och otrevlig. Tog mig samman och vi kom överens om att träffas på Tunnelgatan för att gemensamt försöka ta oss till Cityterminalen.

Jag gick från Östermalmstorg, nerför Humlegårdsgatan mot Birger Jarlsgatan. Överallt människor som stod och pratade upphetsat i sina mobiler. När jag kom ut ur tunneln tog jag några bilder medan jag väntade på Louise. Polisavspärrningar. Insatsstyrkans bil for förbi på Sveavägen. Ambulanser for i andra riktningen. Överallt människor som uppenbart inte hade en aning om vart de var på väg eller hur de skulle komma dit de var på väg. En del av de här människorna hade kanske varit på Drottninggatan. Hade kanske varit en hårsmån från döden när lastbilen for nerför backen.

2017-04-07 15.30.20-1.jpg
Sveavägen. Foto: John Göransson

Louise och jag hittade varandra. Vi gick runt avspärrningarna till Kammakargatan. Där stod en äldre man från USA, som undrade vad som hade hänt. Han hade just kommit till stan. Vi förklarade och han kom fram till att han nog skulle gå tillbaka till sitt hotell vid Norra Bantorget. Vi tyckte det var en bra idé.

Vi gick över Norra Bantorget mot Vasagatan. Mötte en ung man som upphetsat berättade att vi inte kunde gå där. ”Polisen kör bort alla. De har gripit en gärningsman där uppe, sade han och pekade obestämt i riktning mot Klarakvarteten.

Louise och jag tog trappan vid Arlanda Expressterminalen upp på Kungsgatan och gick in i Cityterminalen. Där var allt lugnt. Vår buss skulle gå om tio minuter. Vi ställde oss i kön. Klockan var tio i fyra. Bussen skulle gå fyra. Bussen körde fram till gaten. Jag tog en bild på klockan. Vi skulle komma iväg. Jag hade fel.

Bussföraren som skulle ha kört oss till Skavsta har inga råd att ge. Hur skulle han kunna ha det? ”Allt jag vet är att jag har fått order om att inte köra.” Vi får veta att all trafik är inställd. Tunnelbanor, pendeltåg, fjärrtåg… Allt. Vi går förbi Avspärrningarna utanför Centralstationen. Stannar till vid Bolinders plan för att se om det går att få en taxi. Det står en klunga tjejer på trottoaren. Med träningskläder och sportbagar. De ser oroliga och ledsna ut.

Plötsligt sladdar en minibuss runt på vändplanen med skrikande däck. Alla kastar sig bakåt. ”Nu händer det igen”, hinner jag tänka innan en övertaggad idrottsledare hoppar ut ur minibussen och börjar fösa in sporttjejerna.

Annars betedde sig folk ovanligt hänsynsfullt och trevligt mot varandra. I synnerhet bilisterna. Det var som om de ville säga ”Du behöver inte vara rädd för mig”.

Detta skriver jag på ett plan på väg till Kastrup. Vi skulle egentligen ha flugit till Chania via Krakow. Så blev det inte. Efter att ha insett det lönlösa i att försöka få en taxi ringde jag Henrik. Han bor på Hantverkargatan, bara ett par kvarter från Bolinders Plan. Han har bil och han är en väldigt hygglig person. Han svarade och kunde bara beklaga att han hade lånat ut sin bil till en Granne. Jag fick nästan dåligt samvete när jag hörde hur ledsen han var att inte kunna hjälpa till. Det hade inte gjort någon skillnad, Henrik!

Vi gick vi till Kungsholmstorg och började lifta. Efter mindre än en minut fick vi skjuts av en trevlig tjej som berättade att hon jobbade på Drottninggatan och hade haft bilen i ett garage. Hon var på väg hem till Trångsund för att äta sushi med familjen. Vi glömde att fråga vad hon hette.

sdr
På Västerbron. Foto: John Göransson

Bilen kröp fram på Norr Mälarstrand. Jag ringde taxi Stockholm och bad om råd. Hur långt från city måste vi komma för att kunna få en taxi till Skavsta? ”Södertälje eller Västerhaninge”, svarade hon.

Klockan var nästan sex, vi satt fast på Västerbron. Nu var det kört. Det hade tagit oss nära två timmar att ta oss från Cityterminalen till Hornstull. Jag avbokade hotellet. Hittade en ny resa nästa dag. 7 500 kronor – får se vad försäkringsbolaget säger.

Vi blev avsläppta fem minuter hemifrån. In med sillen och osten i kylskåpet. Ut igen. Upp till Landet vid Telefonplan. Där finns vännerna. Debriefing. Självmedicinering. I morgon startar vi om semestern.

oznor
Västerbron,. Foto: John Göransson

Tillbaka i sängen läser jag om alla som har ställt upp för varandra. Inte bara tjejen från Trångsund. Jag ser alla Facebookvänner som erbjuder sovplats, skjuts och allt annat som vi behövde. Vi som var kvar i stan när Stockholm stängde. Hoppas stan har öppnat igen när vi kommer hem annandag Påsk. Gränskontrollerna får vi nog leva med ett tag.

sdr
Gränskontroll på Arlanda. foto: John Göransson

En reaktion på ”Det finns tusentals berättelser. Här är min.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s